Helsingborgs-Posten – 22 november 1861, sida 2

deltagande för och betraktande af de obetydligaste omgifvande föremål ; och i en sådan apathi riktade Feodor sitt oga på flugan, som nu, mätt och lugnad åter hade satt sig på hans hand. Han följde henne med sitt öga, då hon från han len klättrade ned på ett grasstrå. På en sten i närheten hade en spindel dragit sitt nät och lurade i ett hörn af sitt bo på det sig narmande bytet. Nu invecklade sig flugans fot i den utspända tråden; hon ville undfly och var fjättrad, spindeln kom fram, omslingrade med sina långa ben den krälande masken och utsög dess lif. — Uppmärksamt hade Feodor sett härpå och han uppgifver nu ett hånskratt. )Det var hämnden !? ropade han med kraftfull stämma, så alt det gaf eko i klipporna och han sjeli forskräcktes för ordet hämnd! Sedan försjönk han inom sig sjelf och en allvarlig eftertanka höll hans utmattade sinne vaket. vÄlltså, tänkte han, är det sålunda i hela naturen, att grundlagen för allt bestående är hämnd! Menniskan endast benämner det på sitt sophistiska säw aunviluvda och kallar det straff, och säger Gud straffar förseelser. Men Gud är ej annat än en hämndens gud, och har till och med åt den medvetslosa naturen förlänat denna sin hämnande kraft, har inympat den i djurens instinkt, i menniskans själ. Plantorna, hvilka icke vårdas af trädgårdsmästaren, hämnas och vissna, djuret, som ej erhåller föda, hämnas och dör. Hämnd, hämna är naturens lag, häfstången för allt nuvarande. Synden och omåttligheten är menniskans lust, naturen hamnar sig och slumrar; hvarje förbrytelse emot naturen hämnas. — Och är Gud icke naturen. och naturen icke, Gud, och Gud, som vi benämna ödet, icke hämnd? Begå