Helsingborgs-Posten – 18 november 1861, sida 3

sloder, skimra mera romantiskt, hvarest jägaren med sin bössa på ryggen, framskrider i en idealisk drågt, stolt och vacker ligur, jodlande en visstump, hvarest tyrolaren i en kort rock och vest? med; guldsnoren helsar dig med en trovärdig blick välkommen. Men den som vill lyssna till naturens skönhet och behag, glädja sig åt dess täckhet och harmoni, lära af dess poesi, beundra dess fullkomlighet, den må gå till Italien. Der blomstrar konsten i naturen, der är lif, doft och klang i hvarje blomma, i hvarje fågel, der andas allt kärlek oche frid. Den djupblå glänsande himlen hvälfver sig, sjelf hånförd, ofver den leende jorden, öfver Italien, sina barn. Se, huru vid den aflägsna horizonten Alperna tornlikt höja sig, de stå der såsom prosans, förståndets och reflexionens gränspelare. Hår är allt poesi och känla; hvarje ögonblick föder lust och nya under. Skåda uppåt i den der dalen, med silt blomdoft, sänk ditt öga ned i det dimmiga djupblå fjerran, låt det dröja vid den der romantiska hyddan, på dessa rankor af mulbär, oliver, från hvilka mörka drufvor vinka och gloda — det är Italien! Lägg dig der ned under pinien till d ol ce far nien te. — Se der sramrullar en vagn, dragen af hvita ståtliga oxar — se körsvennens smidiga gestalt, hans eldiga öga, hans svarta, lockiga: hår, se den unga kraftfulla qvinnan med sin fylligat uppiga vext, i sina kärleksdrömmar tillbakalutad i vagnen, de stora ögonen, i fuktig glans, glida från föremål tll föremål, det glänsande håret är genomflätad af blommor, i hennes hand hvilar mandolinen, hvarpå hon understundom slär några accorder och-sjunger en af de der glödande, ATygsamma, men likväl retande kärlekssånger