Helsingborgs-Posten – 11 november 1861, sida 2

utgjutelser, glömma verlden, menniskorna och sig sjels. Ibland åter gick han ut i den sria naturen, för att upplifva tankarne och poesien, som uppkommo hos honom i hans mörka zell, vid solljuset och i naturen, Från staden och dess närmaste omgifning aflägsnade han sig med skyndsamma steg. När bullret på gatorna och torgen, såsom ett aflägset oväder förklingade bakom honom, saktade han sin gång, hans ansigte ljusnade, hans ögon återvunno sin glans, hans läppar krusades af ett leende. Det var liksom en tyngd så småningom föll ifrån hans bröst och han var åter den belåtne, glade gossen. som fordom hade så muntert lekt på ängen. Att det var på samma äng Dombrowsky en gång ridit öfver honom som barn, tänkte han icke på — han visste endast att han hade varit lycklig som barn, Han var åter ett barn och han vandrade glädtligt framåt mellan de vackra lummiga träden, som här och der omvexlade mellan de vackra doftande ängarne. Blommorna vid vägkanten voro honom så dyrbara. De logo så kärleksfullt emot honom och han aktade sig nog att icke nedtrampa dem. Han stannade metslsanat och lyssnade till foglarnes qvitter och jubel i de gröna träden. Ödlan, som genom mossan prasslade framför hans fötter, skrämde honom icke. Han älskade allt, kände sig beslägtad med hela naturen. På en grön äng, omgifven af träd, lade han sig ned på ryggen och blickade uppåt den klara himlen. Ack, hurn gladde honom icke foglarnes sång, trädens susning, i dessa drömde han sig öfverallt en älsklig Dryad och tog dess susning för kärlekssuckar! Ack, huru älskade han icke fjäriln som fladdrade öfver honom stående icke ho honom Så lå solenssi långsam blef syn sång ty Feodor mande : niska o Under ett rass och då bort sto nom, de afskriste var så dors ov Feodo vidare, armen. vIcke vänligt. icke. Jag ser er gadt. Feod ord om sade go riktig, I alt ni Ör Och d stora ög deune, b Raschky hvar oci