Helsingborgs-Posten – 25 oktober 1861, sida 2

åäåkegme as VMUNLBACH. Hekingborgsposten.) (Forts. fr. nr 121.) rmärktes vid fönstret; blåsten, men Kathinka upplyftade hon hufvufragande och forskande a ögon at fönstret. En uppenbarade sig i de etsdragen och det ungspår efter smärta och förväntan, såg hon åt idgades och framsköto barmens häfning tilli den sköna marmorbjtton nådde hennes öra. st genombäfvades den if en elektrisk gnista, f, en glödande purpur h likasom för att tillop höll hon händerna 3 hon; flöjtens toner lig stämma sjöng : hergezogen in Liebesstern! Wind und Wogen be gern.? Ä ir han Å jublade Kallastigt såg hon sig Sedan smög hon sig SSLS 2 sAAAAAAAAA LRk — — — —LQ.:.e— till närmaste dörr och lade örat derintill. Allt är tyst deriune,? hviskade hon, min far sofver. Sakta och beslutsamt tillsköt hon reglen, derpå ilade hon till balkongdörren, öppnade den och såg utåt. Sångaren hade tystnat, allt var stilla. Nu visade sig på balkongen en manlig gestalt, väl innesluten i en kappa. Tigande räckte Kathinka honom handen, förde honom in i kammaren, stångde dörrn, tilldrog sorgsalligt rullgardinerna, bortryckte hastigt mannens kappa under ett ljudligt gladjerop: Pjag har dig, jag har dig åter ! sjönk hon i den unge mannens ntsträckta armar. Enkla utrop, ljud af hänförelse, kärleksord utan mening och likväl af djup betydelse låta höra sig, kyssar gifna och mostagna, verlden forgäten, och med hjerta mot hjerta föruummo de endast kärlek, kärlek! Men minuterna försvunno och återvändande från himlen måste de älskandes tankar åter vara på jorden, hvars smärta bedöfvade dem. Långsamt uppreste sig Kathinka från de henne omslutande armarne, och seende ynglingens vemodiga uttryck klagade hon: Jag har dig och har dig likväl icke. Hvad dina kinder äro bleka! Kan ej kärleken vurpra dem? Jag är din! Men att ega mig synes ej vara allt för dig; du har något annat som du tänker på ! Smärtan,? sade Feodor, smärtan att älska Är det 2? frågade hon och drog honom ned hos sig på divanen, är detså smärsamt min Feodor? Du, du, fortfor hon och lade sina båda händer på hans bröst; jag känner mig hvarje stund under min lefnad så tacksam för att du älskar mig. Din är jag i lif i och död! Oh, Kathinka utropade Feodor och omsamnade henne häftigt: Ja, det är sannt, det giss ännu en lycka på denna jorden! Hvarfore skall jag klaga, hvad vill jag då? Du ligger invid mitt hjerta, och om du också nästa timma frånryckes mig, är du i denna stund; min. Nej!? ropade han våldsamt, vintet tillkommande, intet tillkommande, det närvarande är mitt, och jag trycker dig hårdt till milt bröst.? vÅck, Feodor, hvad du är mig kär ! suckade hon och lutade sig ånyo mot hans bröst. . Men till och med kärleken kunde icke bortjaga sorgemolnen på hans panna — och sakta lösgörande sig från den älskades omfamning, sade han : Jag kommer för att taga afsked med dig Kathinka! Hon uppfor och stammade: Att taga afsked, Feodor! Hvarfore 27 Skall du icke formälas med den unge grefve Dombrowsky 27 Aldrig! ropade hon häftigt, läggande händerna på Feodors skuldror, och seende honom skarpt i ansigtet: Och du, kan du vilja det? Vill du afstå din rätt till mig ? ÅÄr jag icke din ? Feodor, är du vansinnig, ar jag icke din 2 Det vete himlen,? sade han smärtsam, alt: jag ville med sista blodsdroppan sörvärfva mig eganderätten till dig! Men det kan icke blifva så he Ä vkan det icke 27 återtog hon. Ar det då icke redan så? Är jag icke din maka 2? Och lutande sig intill hans öra, hviskade hon: Du får icke öfvergifva mig, Feodor, icke numera, Feodor ? Med alla himlens och jordens band är jag förenad med dig! Du vill väl icke ofverlemna din maka åt smäleken !? Kraftlös sjönk den unge mannen i hennes armar, blek och skakande omslöts han af den alskade. En djup och ångestfull tystnad: inträdde, derefter yttrade Feodor knappt hörbart: )Så usel jag är, att den högsta jordiska lycka skall göra mig till den olyckligaste bland menniskorlv voch hvarfore, hvarfore? Följ med mig till min sar. Det är sannt, vi hafva selat, men han är god; låtom oss tillstä allt för honom, låtom oss knäfalla för honom och såga: Min far, gif oss din förlåtelse Jag vill säga till honom, fader jag älskar denne man ; han är mitt allt, allt. Det är väl så att han är fattig, men vi äro rika, min far, rika nog för oss båda. Jag bortskänker grefvetitlen, men hans ädla namn är icke ringare än vårt. vAck, gif mig honom, min far, hvarje stund i mitt lif skall jag tacka dig derför 1 När Kathinka så talade förskönades hennes ansigte af en förhoppningsfull glädje, och med en barnslig glad ton fortfor hon: Och min far skall lägga sina händer på våra hufvuden och välsigna osst Det skall han icke! sade Feodor bestämdt. 3 Nå, så låtom oss fly invände hon hastigt. Kom, min vän, fort, fort, långt bort härifrån! Lätom oss fly till en odetrakt, till de ensliga Karpatherna, hvarest ingen, ingen får underrättelse om oss ! Feodor skakade nekande på hufvudet. Det ar förbannelsen, som hvilar öfver mig,? mumlade han sakta, som gör alt fastän jag älskar dig, måste jag lemna dig! Det är straffet för mitt förslulna, förbannelsen som förföljer mig så länge jag lefver. — Kathinka, sade han och fattade med bönfal