— 12 c —— L—kq älplr)ppp—— )-y—————— — ———— —— lande blickar den unga slickans händer, vhathinka, jag har mycket felat emot dig, men förlåt mig för denna qvalfulla stunds skull. Jag älskade dig, Kathinka, då jag såg dig första gången, och för kärlekens skull glömde jag mina pligter, glömde jag jord och hinmel och tänkte endast på dig, andades endast för dig. Förlåt mig, Kathinka !? Han hade nedfallit framför henne och omfattat henne med sina armar, lutade silt hufvud mot hennes knä och grät. Darrande nedbojde sig Kathinka och försökte att uppresa honom : Icke så, min älskade! Icke så! Vid mitt hjerta, Feodor! oo Nej, Kathinka, låt mig få ligga här vid dina fötter! Icke förr lemnar jag denna plats förrän du säger, att du förlåter mig I Jag — förlåta dig 2 frågade hon kärleks fullt. O, Feodor, jag älskar dig gränslöst! Älska mig icke! ropade han vildt och sprang upp. Du får icke älska mig, mig, som — orden bortdogo på hans läppar; ororlig, försänkt i djupa tankar står han nu, ogat vidt uppsparradt, stirrade bort i rymden, utan att akta på den unga flickans bedjande blick, hennes arm som lades på honom, rörde sig hans läppar såsom i ett samtal med honom sjelf. Vanmaktigt nedföllo hans armar och han såg stelt framför sig, men då ögat mötte den älskandes blickar blef det strålande och ljust. Ett outsägligt vemod öfverslog ansigisdragen, och hvilken ömhet, hvilken ianerlighet låg i tonen, då han sade : Kathinka, denna stund är ännu vår. Jag har en bön till dig — vill du uppfylla den?? nallt, allt! Tala endast. Nej icke längre detta fruktansvärda, hemska uttryck i ditt ansigte, det söndersliter min själ. — Kom, sält dig hos mig,? fortfor hon och drog honom till sig på divanen, ?och nu, låt höra hvad du vill be mig om.? Denna bön är något besynnerlig i denna momang, sade han, ?men den är likväl mycket vigtig. Du önskade ofta förr att höra nagot af mina poetiska försök, jag vägrade det. I dag ber jag dig derom. Vill du höra på mig ? Jag vill, Feodor ! Men jag är så rädd, så sruktande. Nej, läs icke i dag. Kom lägg din arm omkring mitt lif, kom, låt mig läsa i dina ögon att du älskar mig! Ilvarföre skall du läsa just nu ?7 Emedan du i morgon förlofvas med grefve Dombrowsky b sade Feodor med dof stämma. vJag skall det icke sade Kathinka stolt. Feodor log sorgligt. IIvom kan säga hvad han i nästa timma vill och får, Kathinka? Endast de olyckliga och fattiga kunna det! Endast de som i känslan af sin tillvaro, trakta efter minutens fröjd, icke de rika! Hör mig! Redan låg ett öppet papper framför honom och betänksamt såg han derpå; hans läppar öppnade sig till tal — han förstummades, riktade en blick på den unga flickan, som darrade vid hans sida, såsom för ett hemskt obekant, sönderslitande något. Kom, Kathinka! sade han sakta, luta dig ännu en gång intill mig. Så — lägg din arm hårdt om lifvet. Säg att du älskar mig! Mera än mitt lif, Feodor. Tack, min älskade! Hor nu på mig! Och han tog papperet och läste: En dröm. vAck hvad lifvet är herrligt, huru strålar icke solen, foglarne qvittra i de gröna träden, blommorna dofta, huru blå är icke himlen! Ack, huru är icke allt skapadt till fröjd och njutning! Och för hvem skapade den allsmäktige guden allt detta? För hans älsklingsverk, för menniskan. Frukterna på fältet åro hennes, blommorna i dalen höra benne till, för hennes skull sorlar bäcken I skogen, for henne sjunga foglarne, henne, henne tillhör den blomstrande, alstrande och närande naturen, ty hon har sinne för njutning, Men mera, ännu mera gaf henne försynen. Han gaf henne själ, han inlade deri en trängtan efter högre njutning än den korta lifvets lycka, han gaf henne ett begär efter vetande och kunskaper! Ack du lyckliga menniska, för hvilken all rikdom står öppen, för hvilken jorden icke är för lag, för hvilkan himlen icke ar för hög! Allt kan du utforska, allt kan du genomtränga! Din konst år vetenskap, din år himmel och jord! När icke mitt öra ett hånskratt, afbryses icke min andes högre flykt? Ila, det är en menniska som står bredvid mig — en menniska! Men dess lemmar som gud skapat så sköna äro torra och afmagrade, dess ogon, hvarur skulle lysa en himmelsk eld, aro glanslosa och skumma, och i stället for den veckade vackra klädedrägten omhöljes den asmagrade kroppen med lumpor. — Hvem är du? ropar jag förundrad. Och det skälfvande väsendet grinar mig upp i ansigtet och säger med ihälig ton: Jag är en af de varelserna som gud skapat till sin afbild, och hvilken du vackert beskrifver. Du ? frågade jag, )dn? Illvarföre är din blick så skum, hvarföre äro dina anletsdrag så slappa, dina armar så enerverade ? (Forts.) nmii 6H68 ——— — — En skicklig schackspelare. En ung tysk, L. Paulson, hwilken urrehällit fig flera är i As merifa, wåder för närwarande i London såsom (chackfpelare uppseende. Han spelade nyligen samtidigt 10 partier med 10 herrar, af hwilka bwar och en hade ett slags frigstäd af goda soclare omfring fig, utan att se vå pjeserna. Slriden warade från Ill. 2 e. m. till kl. 2 på morgonen. Ponlson besegrade nästan ala mor. ständarne. En gång blef han besegrad af rys ste gefandiflapsefefreteraren Sabourow. Åkicktig flöjtbläsare. En toss, wid namn Nagy Jacob, blaser På en flöjt af släder med fer häl och utan klaffar få Deundrangre wårda safer, att ingen stöjtbläsare med det fullständigaste instrument kan mata fig med honom Hagy Jacob ämnar wid en runds rea genom Wuropa offentligen låta höra fig. Gamla kattor. Såsom ett bewis vå huru gamla fattor funna bli, meddelar Fyensposten att en landibrufate på Hadsmark Mark har wå kattor, af hwilka den ena år 30 och den andra 44 år. Den sistnämnda födde i sitt 38:de är 10 ungar på en gång. Märkwärdig wäderqwarn. Tyska tidnins gar berätta att kommersradet Georg Ublborn från Grevenbroich byggt en wåderqwarn, hwats wingar genom en mekanism och utan widgörande af menniskohand beltädas med linne allt efter som winden sackar af och säledes hålles ar sig sjelf i jemn gång, få wida ide winden alldeles upphör. Uppfinningen bör naturligte wis biifwa af mångfaldig nytta i flåttbygder, der man saknar wattendrag. —— — —