Helsingborgs-Posten – 4 oktober 1861, sida 2

all snart dit återvända, och reste till Stookholm, der hon hos en af sin mors slägtingar för någon tid hoppades finna ett vänligt hem. I tidningarne läste hon huru den unge grefve Peringsköld utmärkte sig i bataljen vid Leipzig, der han i hela regementets närvaro af sin chef, öfversten Stjernklo, emottagit de lisligaste bifallsyttringar samt tillika blifvit utnamnt till riddare af Svårdsorden. Huru fort klappade ej hjertat på den unga bruden, som längtade att få infläta myrtenblommor i den välförtjenta lagerkransen. Han kom — men ack — redan vid första helsningen förstod hon att hans hjerta icke var detsamma. Öfversten, sedermera generalen baron Stjernklo var äfven bosatt i Stockholm. Besöken i hans hus blefvo allt tätare och tätare, då han deremot blef ytterst sällsynt hon sin fästmö. Smickrad af sin chefs ynnest, blef han det ännu mer, när denne genom sitt inflytande införde honom på slottet, der han snart blef ulnämnd till tjensteörande kammarherre hos drottningen. Fafänga, årclystnad, menniskofruktan voro hufvuddrager i hans karakter och förmörkade de båltre känslorna i hans själ — Ran rusad af all den glans, som lofvade alt omgifva honom, vägade han äfven upplyfta blicken till generalens dotter, den rika fröken Ulfhild, som, ehuru ej vacker, likväl var på modet. Många täflade om hennes hand ; ännu kunde han ej sälla sig till dem, efter han bar en annans ring på sin; men det oaktadt hembar han henne offentligen sin hyllning och tände många offerlågor på hennes altare. Emellertid måste han företaga en resa till Småland i och för det nyss erhållna sideikommisset. Knappt hade hans vagn staunat framför den praktfulla byggningen, förrän den mest pinsamma känsla bemäktigade honom. En profetiskt stämma ljöd i hans inre: Här finner du aldrig srid. Det var en sön— dagsmorgon han dit anlände, och på vägen mötte han en likprocession, det var Ingas mor, som beledsagades till sittsista hvilorum. — Jag har betalt henne sina penningar, tänkte han, allt är qvitteradt.o — Han efterhörde genast om hans bror var qvar i den prestgård, der man inackorderat honom ; men man svarade : att han hade rymt derifrän. Han fortsatte sina efterforskningar, men förgäfves. Då Konrad återkom till Stockholm aflade han ett formligt besök hos sin fästmö; hans förhållande tvingade ovilkorligt hennes hederskänsla alt bryta sin förbindelse. — Hon reste — hvart fick han aldrig veta — blott det (hvilket han af bouppteckning säg) alt mot all förmodan hade hennes far ej efterlemnat annan förmögenhet än fideikommisset. Han friade till fröken Stjernklo, erhöll med henne en betydlig förmögenhet; men snart efterträdde ångren och förebråelserna, och minnet af. Carolina blef skiljemuren mellan de bäda makarna. Hans systers giflermäl med kapten Brandel sårade i början djupt hans högmod; men de husliga bekymren undanträngde alla andra, och om han velat frambära sanningens ohycklade Språk, kunde han af egen erfarenhet intygat, att icke lifvets lycka beror af yttre företräden. — För honom uppgick ingen morgonsol utan oro, och när aftonen nalkades, tackade han för hoppet om nägra timmars glömska af lifvets tillvaro. Carolina reste i sällskap med en af sina bekanta till Finland, der hon egde sin kötts