Helsingborgs-Posten – 23 september 1861, sida 2

D Ymund, öCblar jag 9 ga lej en )tnar låylröt I 2, nste jag all. Tror då grefven, återtog Birger med stark tonvigt,? att Carolina Peringsköld älskade sin son mindre än sin dotter ; det är ju för hennes skull som Engelborg är Herr Grefven så kär! Den unge såg på den gamle, med ögon så genomträngande, som skulle han velat genomskåda den fördoldaste vrå i hans innersta. vhIvilket sorgfritt lif har då herrn alt bjuda min dotter ?? frågade grefven spefullt. vJag tror icke, svarade Birger vatt det står i någons förmåga att kunna bjuda sin hustru ett sorgfrilt lif, så vida det är hans allvarliga vilja att ovilkorligt verkliggora hvad han bjuder; men om hon älskar mig, är nojd att dela mitt sarsliga bröd, så hoppas jag att med ansträngning och arbete kunna uppfylla hennes anspråkslösa önskningar.? Herrn har då uppgjort sina planer för framtiden 2 Ja, det har jag.? En annan gång skulle det vara mtressant nog alt höra dem, men nu änskar jag alt få vara for mig sjelf; ty jag är i sanning icke vid lynne att afhöra några barnsagor. Vi förbigå de uppträden, som uppstodo mellan far och son, äfvensom den bittra sorg, som den stackars lilla Engelborg fick erfara. Hennes hjerta var krossadt, men icke en klagan undföll henne; endast sig sjelf bedomde hon strängt, men ingen annan. Grefven sörjde, hans hustru frojdades; den förre tänkte på vedergällningsrätten, och genom en dyrköpt erfarenhet hade han lart känna hvad den betydde. Engelborg blef honom om möjligt ännu dyrbarare; det blef honom nästan ett behof att hafva henne nära sig. Detta späda, englalika väsende hade, utan alt hon sjelf visste det, så mycket alt erinra honom om från fordom, — hennes röst, uttrycket i hennes anlete, hennes åtbörder ja allt, återkallade så lilligt för hans minne den förlorade ungdomsbruden, och fastän biltra förebråelser blandade sig med dessa hågkomster, så qvarhöll han dem dock, som den skeppsbrutne bevarar den enda planka, hvilken återstår af den splittrade farkosten. — Men nu var det unga barnets hjerta krossadt, och det genom hans egen son. XX. Hos FRÖKEN ANASTASIA. Den gamla sjuttioäriga Frökrn Fehrbellin egde ej syster, ej bror, ej någon nära anförvandt; men hon hade rikedom, en liten mops och en gammal trotjenarinna, hvilken sednare hvarje afton noggrannt aflemnade sina berättelser om tilldragelserna inom det samhälle, der fröken på Sina gamla dagar slagit sig ned. En eftermiddag i medlet af Maj voro vännerna (Krigsrådinnan Törner med dotter, Fru Grossörskan, Fruarna Orin och Starenflykt) samlade kring kaffebordet. v-u, mina söta vänner, började fröken, yha vi det helt ogeneradt i dag; vi låta ej kaffepannan gå ikring, utan servera oss sjelfva, då vi helt förtroligt kunna tata om både det ena och andra. vrant var inte hos 2—s i går, inföll Fru Orin. Ä y-ej, min söta vän, men det skulle allt vara roligt höra litet huru det var.?