—-— lW —ÅS hjertan äro hvarandra nära, och hvad belyder det då, om vi ej så ofta träffas — men .. hon rodnade lisligt — ?men . . .? ppet blir icke mera än — men, inföll fru Brandel leende. Jo, jo, det skall nog bli mer,? ålerlog hon smäskrattande, jag har litet svårt alt komma ut dermed, men när jag någon gång visar mig i större samqväm, blir jag alltid omringad af en mängd spekulanter på pappas penningar, ty man tror i allmänhet att han, fideikommisset oberäknadt, är en riktig millionär.? Efter ett lisligt uppekall fortfor hon: odet plågar mig att då aslöra alla dessa plattheter, med hvilka man trakterar mig. Om Birger voro närvarande skulle jag bättre kunna fördraga det, men nu fruktar jag att det med många tillägg kan komma för hans öron och uppvåcka svartsjuka, orättvisa misstankar? yMen det är också en egenhet hos honom, alt aldrig vilja umgås någonstädes, aldrig bevista en konsert, elt spektakel .. .? yhaster lilla, afbröt hon häftigt, låt oss ej dömma öfver det vi ej känna. Skulle faster högakta honom mera om han, för alt njuta och lefva, som andra af hans jemåriga, ådrogo sig skulder, hvilka han icke kunde betala?? Men en otidig stolthet karakteriserar honom; hvarföre ej emottaga din fars anbud, alt äta och bo här?? vÄAck, ack, det är ej så lätt alt bära den ofta tunga börda, som kallas välgerning.? — Birger glömmer dessutom aldrig att min far? — hon nästan hviskade fram orden — vgrundlade hans mors olyckor.? vpru Brandel hade ej svar tillreds, hon drog en suck och vände sig bort. Men? — återtog Magnild — hvet faster, alt for hvar dag, som jag fordoljer min och haus förbindelse, så känner jag en okad tyngd på mitt samvete. Nen jag vet all sedan är det slut på all glådje. Nu hordes manliga, väl kända steg, och Birger steg in. Sedan han vördnadsfullt helsat fru Brandel, fattade han Magnilds hand, som han hårdt tryckte. Jag hade ämnat göra dina föräldrar visit i afton, men som dörren var låst och lådan ute, lade jag i slallet dit milt kort, — jag hade icke hoppats att få träffa dig här? Vi hollo just nu på som bast, meddelade fru Brandel, att teckna vår goda löjtnants biografi.? ?Såå, svarade han, vjag undrar just af hvad beskaffenhet den skulle bli? )Ämnar löjtnant Lowenthal att på allvar inviga sig ål eremillilvele Den tanken har ännu icke uppstått i milt sinne, smålog han. Men jag har en liten affär all uppgöra med fru Brandel — och en med dig, Magnild. Han fattade vördnadsfullt den förstnämndas hand. Det är sex månader, ja mera, sedan fru Brandel hade den godheten att upplåta sitt hem åt min syster, och ehuru jag lisligt inom mig känner, alt intet jordiskt mynt kan gallda hennes och min tacksamhetsskuld, så vill jag ändå som bror ha den tillfredsställensen att bidraga till hennes försörjande. Nu fästade fru Brandel sina ögon på Birger med ett uttryck der en djup särad känsla uttalade sig, i det hon sakta förde undan det som Birger ville lägga i hennes hand. vNi måste aldrig sjelf öfvertänkt de orden: hvadj viljenmenniskorna skola göra eder, det gören j ock de m; ty annars hace ni aldrig med er sinkänslighet, ja, jag skyr ej att uttala ordet, med er stolthet, ert hogmod, så djupt velat såra en annan, och hvem? — er mors ungdomsvan, hennes bästa van? vSkulle alla de,? svarade Pirger med synbar förtrytelse, ?känna sig sarade, som mot betalning ha en person i sitt hus? vpet är helt annat, albrot enkan, når man gjort en dylik ösverenskommelse; men da! jag på er mors yttersta erbjod mig att taga Engelborg under midt beskydd, var det meningen att med henne så länge hon lelde ogift, dela det lilla jeg egde, och det ar i alla fall litet nog jag for henne kunnat göra. Vill iöjtnanten nödvändigt aft jag skall emottaga edra penningar, så skall jag visserligen göra det, men då bestämmer jag dem till något vålgörande ändamal. i Hon gick hastigt ut. Fördommer du mig Macnild?? frågade han och intog den lediga platsen vid hennes sida. v-ej, icke sordommer, — men icke gillar jag denna din handling.? i Den ensliga lampan kastade silt sken på Birgers ansigte, och vid den säg hon hvilka djupa veck som rynkade ögaubryn och panna. uycke dessa stygga veck,) atertog hon och lade handen smekande på hans panna. Du har ju sagt,? fortfor hon med sin milda, ljufva röst, vaft jag aldrig sor dig skulle dolja sanningen, och bedt mig oppet såga om jag någon gån2 skulle ogilla dig.? Den mörka blicken ljusnade, och han svarade: Åfven under de allra innerligaste forhällande kan aldrig en fullkomlig sympati uppstå, då lefnadsvillkoren äro olika: du har alltid varit omgifven af ofverssod och känner således icke allt det bittra som åtföljer sattigdomen: försakelsen af onodiga lyxartiklar är ingen, alt umbåra äfven det som i allmänhet anses oumbärliat later sig ock göra, men att alltid stå pa rest, det skall du tro kostar påy och mörka hogtoda skyar gingo osver hans ansigte. Det ar ju ej du, det ar Engelborg! atertog hun. PMin syster och jag, det år detsamma? svarade han haftiat. Och dessutom åro fru hrandels villkor ganska smaå. Detl ar sant. men kanske vore det längt svårare alt stå i forbindelse hos den hvars vilkor vore storre, mahanda är det just dessa som våga sina vålgerningar mest. 0, Birger, om du visste huru litet faster thhhHker på sina, så hade du icde handlat så .. n lian teg och hon fortfor. )J fortroende vill jag såga dig, atthov sinner sig hafva så litet gjort sor Engelborg och förebrar sig så mycket all hon, genom ulverlemnandet at sin egen sorg och saknad, i våras sorsummade alt vaka ofver henne, da yngve fick tillfalle stora det unga, oskyldiga hjertats frid, att hon nu tycker sig aldrig kunna gora nog for henne? birger. spratt hastigt till, liksom någon gifvit ett stycn al hans hjerta. yylagnild, hvad säger du, tror du. alt Yngve icke ar uppriktig mot Engelborg? pa hans uppriktighet tviflar jag icke. Men på hans beståndighet?? afbröt han (Forls.) —0 0 —