Helsingborgs-Posten – 2 september 1861, sida 2

Vi lemna det icke alla, ty Alrik stannar ju qvar.? Jn. han blir qvar — en plågoande for det arma folket. Inga härda ord,? afbröt hon mildt sorebrående, — här, bland fridens omgifningar, passa de icke. Min mor sade alltid, att en ädel hogsinnad qvinna skulle ensamt förmå förjaga den mörka ande, som tidigt tog sin boning inom mitt bröst. O, fröken Magnild...? nn voro alla föresatser glömda; med lågande blickar trycke han hennes hander till sina läppar, till sitt hjerta. Hastigt losryckte hon dem. Ja, ja, utbrast han och förde handen öfver pannan, jag kunde väl tro att hov skulle forskjuta mig. Hon skulle kunna hon, endast hon — försona mig med litvet med menniskorna och Gud; men hon vill icke.? Med en konvulsivisk rörelse soll han åter ned på torfvan, kysste den, och tärarne stortade utför kinderna. var detta den kalle, sträfve, stanstötande Birger Löwenthal, i hvars hjerta Magnild trott blott en känsla lefva, den SOnuga watvnvi Helga ölofvissneliga blomma? — Inom några minuter tilldrog sig mycket inom hennes varma alskande själ: ett kraftigt beslut uppsteg der, men ofrivilligt böjde hon sig först ned och uppsände en andaktsfull brinnande bön. Ilasligt steg hon upp, men han låg qvar i samma ställning ; slutligen sade hon: i j vom löjtnant Löwenthal behöfver en vän, en syster, så har han funnit den i Magnild Peringsköld. r:HRnvän, en syster , upprepade han, i det han såg upp, med ett uttryck som — — Magnild aldrig glömde. visst vore detta redan mycket at den i lyckans verld billoge lremlingen ... men — men — dessa smulor . och nu icke sig sjelf mera mäktig, qvarholl han henne med hela sin styrka ; dessa smulor äro ej nog at honom, som skulle för din sällhet, din frid gjuta sitt bjerteblod till sista droppan. Pin far var min mors enda kärlek — och du, du är hennes sons första, enda och sista. — Du liger! — tala! — nej tig! — jag vet icke sjelf hvad jag gör — hvad jag sager. Magnilds hela hand låg qvar i hans, och emot den andra, som hon våldsamt undanryckt, hvilade hennes hufvud. bBirger ! sade hon slutligen, mitt hjerta gar ditt till mötes.? i Pivad hor jaz utbrast ban, och hans armar slöto sig fast kring henne. cke så, icke sål bad hon med en innerlighet och varma i rosten, som han icke kunde motsta, och utan all säga ett ord lat han sina armar sjunka tillbaka. lat oss silta här några minuter, sade hon och visade på en bänk som stod under tråden vid den anspråkslösa grafven. PLåt oss tala med hvarandra så lugni, som våra för ogononcket upprörda känslor det medgifva. Min far har nyss gifvit sitt bifall till sin sons och Engelborgs förening, likvisst fruktar jag att vår möler me ramotständ, h varföre-kan jag ej nu förklara. Lika säkert, som att jag icke utan mina föräldrars samtycke någonsin blir dir maka, lika visst är det, att jag aldrig tillhör någon annan; öfver mitt hjerta råder ensamt jag, och det är dilt för tid och evighet, såvida du ej sjelf förändrar dina känslor — — Nej, nej, afbryt mig icke, låt mig tala till slut, Mycket talar mot vår förening —