Helsingborgs-Posten – 19 augusti 1861, sida 3

skugga på milt — Du skall veta, ehåll, valt MN—5 1. Då gossen var nu låg i vaggan, och tro, att du lage unge mannen skap genast kände ville icke anmala hedrande embete, Ut helt ar, — är oken Peringsköld honom, svarade om, sorenad med hennes vasende. dt svar ; men det förhoppning, att Ira det, och M--s n skulle ständakt mot min lycka irdrojt sakens afsuckade grefven, g gaf hennes salig g är nästan frestad du är oss ett sorgnild sina tårar. Nn ånyo sina aryttrade med djup lig begärde, som här på jorden 2? (Forts.) fick nog. ephus. på den tiden doktor Faust lefde der. Det war en stor trollkarl den der toftor Faun, och boktrockare til vå föpet; men ban war befant med en snörmakare som bade den egenbeten att aldrig sa noa arnägone ting, eller raåltare, fom aldrig wille erfänna at han fått nog. Faust wille gerna tjena honom i hans bebof, men aldrig war det nog. Gif mig tusen tbaler, sade snörmakaren, jag behöfwer dcesa penningar oc) fan ej sa dem. en är du sedan nåjd, frågade Faus. Ja bewara! jag bebojfswer ide mer an åtia bundra och få fär jag twahundra ofwer och det är nog. Och Faust räknade upp tusen thaler och fade: låt mig nu fe, att du bur nöjd. Snörmakaren gick under mänga tadsagelser; men ej langt derefter fom ban äter. Det war en mifrafning, fade ban — när allt fom omfring, få war det ide non. Jaså fade Faust — ywad mill du nu ba? Jo för de twådundra tbalerna föpte jag ett par såtliga bästar; men jag har ingen wagn nog wacker att sränna vem för. Faust räfnade upp penangar od) gaf honom — od snörmakaren gick och skulle ut od) brils jera i fin nye waqn med fina fröna bastar, men ett Dade ban glömt och sprana HU Faust. — Förlåt, fade han, det war ej nog med wagner; jag måfte ha fuff oc betjent och de kosta — snören wafwer jag sjelf, till deras Tivre, men dermed äro de ej förda och kladda. Faust smälog och räfnade upp penningarne — låt mig nu fe att det är nog. Snörmakaren skyndade tacksamt fin wäg och satte fig i fin nya wagn, med en ståtlig fust på fustbocken od) ett par fröna håstar trafwande förut, Så statade han genom fladen; men öfwerallt hörde ban: fe vå snörmafaren, fom äker fom ban wore sjelfwa borgmåstaren i Mamz. Detta forargade honom och sa gick ban till Faust och fade: få nu felas mig blott rang — om jag funde bit senator i staden, få passode båstarne oc) wagnen för mig, och jag för hastarne och och wagnen. Hjelp mig wid muta mal. Faust war irollfarl od) funde allt — od) mör: mafaren blef fenaror, det will föga en stor mon I den stora staden Mainz, och få akte ban ut; men nu fade rosket: en senator kunte wal halla fig ett aronnare ektrage. Det forargade den nye senatorn od) ban lät bälta uwanför Fans bus oc) gick upp. Man sager an wagnen oc) bästarne äro för tarsliga för mig fom senator, och der fan man nog ba rått uti; fe bara, den ene af bånarna bar blås, den andra intet — wessst är chpaget bro, men ide nos bra. Kanu bade Fauf tålamod; men det började swigta, doft — han raknade upp venningar omigen, och senatorn för mycket rörnojd — fopte ny wayn, nya bauar, ny mossa är tusken, och få för ban ut. Nej fe en fådan senator, fade folket, i en wagn som funde passa en riddersman; men inte en senator. Det war saledes inte bra ända, och ban ffyns dade till Faun oc) fade: mu wagn passar icke för en senator, jag berde wara en riddersman, då hade jag rang nog att ha en sädan waan. Ru war trollfarlens talamod förbi, — Du får aldrig nog. Jo bara jag blir riddare. Faust sktref til kejsaren vd) senatorn blef ride dare. Men få fade folket: det är en riddare gods, en riddare på Papper. Och riddaren skyndade ul Faust och fade: utan ja wist är jag riddare; men det är ändå inte noa, ty jag but inter utddargods. Faun mar nu alldeles uttedjen och sade: det är ca sista gangen, tv du får aldrig nog, du slusl mia md reder Glägaus enka och far få ribdargods med henne. Res dit — iaag stall genom mina tjenare (det war byggligt solf det) n7ånda bennes bjerta iill tia. Hör dena snormakaren, numera ridderen, för fur granna ctipagc ur till riddar Glägaus enka, tom war et tort oc galant, men nagot bedogatt fruntimmer. Han friade och fick ja. De arf:e fig och han blef egare af rivars godset Ögon. Nu war ban lydlig kantänfo; men fun hade ett bra häftigt lynne och gråtude på honom från morgon till qwall och förbjöd honom att umgas med Faust. Men han smög sig dit ändä en afton och sade: tad för sisil NA, är det nu nog, frågade Faust. Mäeor an nog, fudade itctaren; en gammal ara karring av mer än nog suckade ban; fåre Faustl bjelp mig af med gumman, hon tar hfs wet af mig. Nej, ade Faust försmadligt, nej! min gode riddare, jag ar få glad art ni nu satt nog, att jua ej mill förstora er lycka. Och riddaren, som aldrig förut fätt nog, gick bem och sade för fig sjelf — få gar det, när man inte ar nöjd med någor, få får man mera an man fon sköta om — en arg hustru är mera an nog. Denna bistoria är sann fran början till slut, men tate behofs det nu för tiden att wara trols far, för alt narra soll att taga trollet tör guldet. (Sw. Arbetaren.) —— 0 —