ringsköld, skall ha denna skugga på milt många seklers gamla namn. — Du skall veta, sade han efter nagol uppehåll, alt M—5 salig far var min bästa vän. Då gossen var alla år gammal, och du ännu låg i vaggan, lofvade jag honom på ära och lro, all du skulle bli hans. Den grannlage unge mannen som vid eder första bekantskap genast kände sill hjerta upplåga for dig, ville icke anmala sig, forrän han erhallit ett hedrande embete, du har uppehållit honom ett helt ar, — är det ädelt och dig, en fröken Peringsköld vardigt 27 rjag har icke uppehallit honom, svarade hon med en värdighet, som, sorenad med mildhet, omedvetet låg i hennes vasende. vJag gaf genast ett bestämdt svar ; men det var pappas egen hemliga forhoppning, att jag möjligtvis kunde förändra det, och M inbilskhet, alt jag omojligen skulle ständaktigt kunna framhärda i ett mot min lycka så stridande beslut, som fordrojt sakens algörande. JIans hederliga mor, suckade grefven, ykänner det heliga lölte, jag gaf hennes salig man. Magnild, Magnild! jag är nästan frestad all säga som din mor, alt du är oss ett sorgebarn.? Med möda återhöll Magnild sina tårar. Men kärleksfullt lindade hon ånyo sina armar omkring honom, och yttrade med djup känsla : ryjins du hvad hon af dig begärde, som du har älskat mest af allt här på jorden 27 (Forts.) — W——— —