Helsingborgs-Posten – 29 juli 1861, sida 2

gilning. Ännu hängde tunga molntappar vid den jusnande horizonten, men regndropparna follo saktare och en och annan solstråle skimrade genom fönsterrutorna in i den lilla kammaren, belysande den lefvande modren och det döda barnet. Bullret af en vagn afbröt dödstystnaden. Magnilds ögon riktades åt fönstret. Lojtnanvt Taventhafv utropade hon, och ovilkorligt vändes blicken åt mor Inga. Nnär han här 2? yttrade denna.? Se det var ett tecken, — när morkret sorsvinner och Jjuset återkommer, då kommer äfven han? vhyroken Magnilds frånvaro har väckt mycken oro, började Birger, åå han inträdde. —Väl?, tillade han med eftertryck, vaft sjöfarten ej förolyckades i ett så häftiel åskväder. Pet var att fresta Gud. Men Gudrn, infoll Gunnar, beskyddade henne, ty hor gick hans årendenvjag förstår er icke, Zakrisson?, svarade han, icke utan en viss sträfhet i rösten. rhar ej löjtnant läst, att han har sina englar, som han skickar ut all trösta och hugsvala 2 uisar någon olycka händt er då, esler ni hehofver tröst ? vyitt minsta barn dog i går aston. vÅll harnet dog var ingen sorg, svarade Birger allvarsamt.