Helsingborgs-Posten – 3 juni 1861, sida 2

d. inal. (Forts fr. nr 62.) yttre aldras fort, Gudbevars, nog som annat folk,? å svägerskan — loständer, loshar, hvitt samt klamt rimskram. till i en vra pa id sullit, an i den dra — och om ch löjtnant Losom vi hår se, som en 70 ars henne rätt lika? ubbe?, skämtade behagsjuk än du 1 en yckel svaga omvinnan. i lakoniskt. angelägen att alalt ej få se bror l vi träffades, — bh vid flyttningen 1 dervilja han har utressant om jag ide erhålla några orsak måste det vom än Dora visste någonting, menade kaptenen, )så var saker, att hon tar det med sig i grafven. Men nu vet jag verkligen ingenting, försäkrade fru Brandel, och tror alldeles icke att Konrad sjelf vet, hvarsore han ej trilves på Gyllingsnås. Han ar van vid ett mera omvoxlande lefnadssätt, an det enformiga, som man här måste underkasta sig, — se der den enda orsak som jag dertill kan uppAr jag ej van vid samma omvexlande lefnadssalt som han, och for några veckor kan jag ända trifvas hår 2 Östra tornkammaren var för tillfället utsedd åf Magnild. Rummets form var rund och tapelseringen liknade en skog. Under enda fönstret, mod utsigt ät sjon, kyrkan och trädgarden, stod ett antikt toilettbord af valnötträd med gron marmorskifva; vid väggen, midt for dorren, en sparlakanssang, och vid den, som var vid fonstret, en gammalmodig kanape; den i taket hangande lampan spred ett malt sken ofver rummet. Om aftonen, när hagnild befann sig ensam i sin Illla jungstubur, var det med en egen osorklarlig känsla, som hon i de der befintliga moblerna helsade och igenkande gamla bekanta. Skyndsamt började hon granska innehållet af de tvenne små bokskap, som stodo i hörnen på ömse sidor om svffan, då hon hörde dörren öppnas; med klappande hjerta igenkände hon den ankommande vännens steg, vände sig om, och med ett utrop af glalje kastade hon sig i fru Brandels famn. vporläter du, min ficka lilla, att jag skickat dig hit upp i höganloftsburen ; men jag tycker så mycket om det här rummet. Ilär har jag som flicka legat mången natt, och en annan ung flicka bebodde äfven denna kammare ; hon var lika vacker, lika god som du — måste du aldrig få erfara hvad hon erfarit.? vjvad hette denna unga ficka 27 frågade Magnild, i det hon lade vigt på orden. yCarolina Peringskold, din fars och min kusin.? i Hon förde Magnild sakta från bokskåpen. rhyem skall du roa dig med när du blir ensam ; nu måste du roa gamla faster. Kom och sätt dig här! Hen drog henne ned på kanapken, satte sig vid hennes sida och såg upp till pendylen, som prydde väggen vid hvilken soffan stod. rklockan är ej mer än 46, vi ha nu riktivt god tid att utgjuta oss for hvarandra. Ilon tryckte henne så innerligt intill sig.? vack, ack, hvad här är mig godt att vara,? utgjot sig Magnild; voch alla dessa möblerna bade jag i mitt rum på det vackra Pråmentorp i mitt älskade Wermland, älskadt derfore alt jag der fick vara hos faster. Hvarsore skulle farbror och faster flytta derifrån?? Egaren förhöjde arrendet, och Brandel ansåg det här förmånligare, och uppriktigt sagdt, anser jag din far ha lika stor fördel deraf som min man. Å Ja, pappas är, enligt min öfvertygelse, mycket, mycket större; efter hvad jag hört berättas, så ha de förra förvaltarne sett så mycket på sitt eget bästa, att det ej stort lär ha varit fråga om pappas. Men farbror skulle icke förvaltat Gyllingsnäs, utan arrenderat det, hvilket hade varit mindre förödmjukande.? rpet hade varit mera risk underkastadt, — och min man har den grundsats, att ingenting är ,förodmjukande,? som ej är däligt eller oådell. — Men säg, mitt barn, är du nöjd, ar du lycklig 27 vyÅej. faster, det år jag icke, hviskade Magnild, läggande sitt hufvud mot hennes bröst.? ?Min bror är väl god emot dig 2 Ja, det är pappa visst, och hade jag ej honom, så tror jag knappast att jag kunde vara vid det mod jag är, — fast?, tillade hon, man kan mycket när man allvarligt vill. Gudskelof att du eger denna öfvertygelse, då vet jag, att huru ditt öde än vander sig, så kan du segra öfver dig sjelf, och det år ändå den största lyckan. — Ar din mor hård emot dig 2? i . ricke just harå — men, faster, jag törs knappast uttala ordet — jag häller icke af min mor; detta sista ord uttalada hon nästan ljudlöst och hufvudet sjönk mothennes händer ; det år ju förfärligt ? tillade hon. petär olyckligt återtog fru Brandel med en suck, rykanske var det illa, att du någonsin kom till mig.? v-ej, det var väl, det var mycket väl, utropade Magnild, ty om jag, som de andra syskonen, uppväxt i hemmet, så hade jag sält samma grundsatser som de. .. vped Gud, mitt barn, sade fru Brandel allvarligt, bed honom att han inger dig kärlek till din mor; jag skall hjelpa dig att bedja. vJa, bed för mig, du rena, heliga ! utropade Magnild med hänförelse.? 20, kalla mig ej så! yttrade sostermodern med nästan befallande röst, du hädar, när du så talar. Blott en är ren, en är helig, men ingen dödlig varelse är det. — Men, min älskade Mognild, tillade hon i