Helsingborgs-Posten – 24 maj 1861, sida 2

längsam; ännu dröjde Edvard G. qvar på jorden och Hilma vid hans bädd. En sommarafton sade han till henne: ?nu, min Hilma, år bojan snart krossad, och anden fri. Det var Gud, som förde mig hit för att förljutva mina sista ogonblick. lluru skall jag kunna tacka för denna Hans nåd, den var större än jag lörtjenat — — — — Gudskelof, jag ser att du icke är olycklig — vJo, i detta ögonblick är jag det, svarade hon med qväfd röst och lutade sig öfver honom. Han tryckte hennes hand och drog henne sakta till sig. ; vMen du återvinner snart fattning och lugn; denna visshet ger frid åt min sista timma; om du blifvit ohjelpligt olycklig genom mig, skulle jag ej kunnat dö nöjd.? Hon svarade intet, men lät honom qvarhålla sin hand, och med den andra aftorkade hon svelldropparne, som perlade utför hans panna. Inga ord talades mera; när klockan slog 41 om afloner sade han blott: sträck ut din arm ! han lade på den sitt hufvud och somnade för alltid. Naturen tog ut sin rätt; Hilma suktade med många tårar den kära grafven, och s vårt var det, när hon slutligen för sista gången knafoil på torfvan, som förvarade hans stoft; men den doendes profetia gick i fullbordan. vfhilm a var icke ohjelpligt olycklig. Sedan hon en gång sunuil den le dtråd, hvilken hon så tidigt förlorat, var hennes hjertats frid för alltid befästad. Som ett fulländadt fruntimmer lemnade hon den pension i hvilken hon tillbringat fem år; men sedan började för henne en annan tid. Den ädla fru M. öppnade en skola, der hon inhemtade den en da vis