Helsingborgs-Posten – 13 maj 1861, sida 3

sådan underpant, på det att ni bädanefter ej må twifla bwarken på männernag i allmänbet eller särskilt på min bängifwenhet. Men då jaa ide utan afsky fan återfe en awinna, fom bar att förebrå sig en dylif arymhet, torde ni urfäfta att jag äterwänder till England. J gär alstode jag er, i dag hatar jag er; båda delars ne åro endast motsatta sidor af samma fänfla. Naturligtwis föll den unga enkan i wanmakt, och man bade mycken möda att bringa henne ater nl fig. Men nu älskade hon engelsmans nen werfliaen och wisade öppet fin forg efter bonom. Den kära reliken blef forgfädigt bal samcrad, inlagd i ett schatull af något wällufs tande eråslag och dagligen wattnad af dan wackra enkans tärar. Så förslöto 40 är, under hwilkas enformias ber afwen en tjenare, fom enkan strar efter denna tilldragelse antagit, blef gammal od) grå, En dag, då ban bade något att fybla med, märkte grefwinnan att ban blott Hade fyra fins ger rå wenstra handen. Hon frågade bonom walwilligt derom; hans berättelse war kort men öfwerraskande. För 40 är sedan innebade ban vials sasom biträde wid ett hotell, men bade mocket små inkomster, få att ban ordentigt swalt. Då fom en afton en rik berre, hwil fen ban beffref, och erbjöd bonom en rutle guds mynt för bang wenstra lillfinger. Han tres fade, men penningarne woro för lockande och ett finger mer eller mindre är ingen olycka. Han underkastade sig säledes operationen, blef wäl kött och hade blott nägra dagar åter stätt på in plats i botellporten, då ban blef antagen till betjent bos vicomtessen .... Och i 40 är bade hon bwarje morgon och ston på fnå tillbedt en uppassares köpta singer!!