att ni har föga eller ingen tid att egna er at flickornas undervisning.? Hilma R., ett faderoch moderlöst barn, men tillika egarinna af 50,000 rdr, var, som vi ofvanför hört, genom sin fars testamente, ofverlemnadi åt sin sormyndares, öfverste S--s uteslutande omvårdnad. Hon hade nyss fyllt sina 41 år, var ett godt, okonstladt barn, friskt och rödblommigt, och hade af sin nyss aflidua mor hittills erhållit sin undervisning. Icke en enda fransysk glosa visste hon, hade aldrig sett någon kaleches, ty hennes mor egde den egna och besynnerliga åsigt, att kristendomen vanligtvis icke läres af vår antagna undervisningsbok, helst såsom den merändelst användes. Hon talade med silt barn om Gud och om hans valgerningar, om våra pligter mot honom och oss sjelfva, och Hilma försto dochhörde henne. Alla dagar voro dessa ämnen någon stund föremål för modrens och dottrens samtal och det lilla Hilma kunde, hade fru R. muntligen bibringat henne. Inga granna broderier hade hon förfärdigat; men hennes linnesömn var vacker och ordentlig; hon arbetade gerna och sällan såg man henne sysslolös; vinter och ar tillbringade hon dagligen, när vadret det tillät, vissajtimmar i fria luften och, glad och lycklig visste hon ej hvad smärta ville säga, förrän den soda älskade modern, kall och känslolös låg på båren. i i Nu hemtade ofverste S. den lilla till sig, men blott for några veckor. Han skulle vara hennes beskyddare, hennes stöd, och huru beqvämt var det icke, att sända henne till den omnämda pensionen, den dyraste i Göteborg och i följd deraf den mest ansedda, Huru utgången än blef af hennes uppfostran, oommor 88 hade han uppsyllt allan rattfärdighet. Enkefru Kladdin egde ett vackert hus, vid hamngatan i Gothehorg, en frukt af hennes mangariga möda. Omtalad som ett underdjur af lardom, forstånd och dygder, var hon dagligen sysselsatt att inympa alla sina beundransvårda egenskaper på sjugo elever, som soraldrar och vardare lemnat 1 hennes beskydd. Nägra halfpensionärer ville hon aldrig emottaga, Åy om hon ej ensam fick tillse den unga planteringen, kunde hon ej ansvara för dess tillväxt och sorkofran.? Ritmastare, musiklärare och afven en prest besökte vissa dagar i veckan hennes beprisade undervisningsanstalt. Sprälära— re selades heller icke. Med ett ord, det var 7xen universalbildning?, för att begagna Öfverste S:s ord, som hvarje elev, sor 1000 Rdr årligen, här fick åtnjuta. En ruskig Oktoberdag anlände Öfverste S. och hans hustru till den stora staden, och så fort tiden möjligtvis medgaf, styrde de sina steg till Fru Kladdins granna boning, åtföljda af lilla Hilma, hvars ögon oafvändt voro fästade på de ståtliga husen, hvilka sramslållde sig för hennes blickar. Göteborg var den första stad hon i sin lefnad såg och detintryck hon deraf skulle erfara, är latt att föreställa sig. Med en viss vardighet mottog Fru Kladdin sina gåster; ett sjelfförtroende, en såkerhet, som skulle knappast anstatt ett snille at första ordningen, röjde sig i hennes helsning och sätt att vara. Hon fästade sorskande ögon på den lilla svartklädda flickan, som skulle fylla det rum, den tjugonde sensionären nyss lemnat. Här mitt herrskhap. sade hon, år mycket att ombilda, men win