Helsingborgs-Posten – 26 april 1861, sida 2

10.) arne, locström om ickar ende, hans samden pp ur går ed eit akom . östi eget i tanpade: h kazrande nerligt omsamnade; de hvilade hjerta mot hjerta och glommande det närvarande drömde de ännu en gång om sin flydda kärlek, siu flydda lycka. Giulias hufvud hvilade vid hans bröst. Han upplyfte det och lade det emellan sina hander samt belraktade det med ett underbart strålande uttryck. — Och så har jag dig då åter, du, min lefnads stjerna — sade han sakta och djupt rörd. Under sju långa är har jag icke sett dig. Sju år har du för mig varit dold i i moln. Ack, Ginlia, det har varit förskräckliga år, fulla af ensamhet, gäckeri och qval. Se på mig, se hvad dessa sju åren hafva gjort af mig, Giulia! — jag har blifvit gubbe i förtid. Nej — ropade hon — nej; du är en man, en yngling, ty snillet åldras aldrig. — Och äfven skönheten åldras ej — sade han, under det han låt handen sakta öfverfara hennes sköna ansigte. Du är skön såsom den gången, då jag sist såg dig. Du, du har intet lidit! De sju åran hafva hos dig gåll raskt förbi såsom en gyldene morgondröm! Hvad bryr du dig om, att det fanns en meniska, som led och jemrade sig för din skull, en menniska, som gifvit dig sin själ och sitt hjerta, en menniska, som älskade dig gränslöst, men hvilken du dock hade förrådt och öfvergifvit. — Ölvergifva dig — måste jag — sade hon högt och högtidligt. Förrådt dig har jag aldrig. — Nå, hvarföre ofvergifva! ropade han vredgad. Hon lade sina båda händer på hans skuldra, och såg honom djupt i ögonen. Du vet det, Beethoven! Du vet hyarföre, emeHvarföre ? -dan vi aldrig kunde komma att tillhöra hvarandra ; emedan Gud icke ville tillstädja den stackars lilla grefvinnan Giulia Giuccardi, att blifva den store, rike Beethovens maka. — Emedan den fornäme grefve Giuccardi aldrig skulle Shafva tillåtit, att hans dotter begick en mesalliance och gifte sig med Beethoven — ropade Beethoven med ett rått leende. Emedan .... Hon lade sakta sin lilla hvita hand på hans läppar och sade bedjande: Ts, ack ts! Ödet skiljde oss och du sjelf kände, all det icke kunde blifva annorlunda! Vet du, hvad du fordom skref till mig, då vi trodde, att vi blott för veckor skulle skiljas, och sedan dess icke hafva återsett hvarandra? Minnes du ännu, hvad du då skref? — Huru skulle jag kunna det — sade han rått. Mina minnen äro utslocknade med mitt hjerteblod. Men mina icke — sade hon — och om jag skulle hafva förlorat dem, så skulle jag redan varit död af smärta. Se här alt jag forblifvit mina minnen trogen. Hon framdrog ur sin kjortelficka en liten portfölj, och sedan hon öppnat den. framtog hon ur densamma ett sammanveckladt papper och räckte det åt Beethoven. — Se här — sade hon — min skatt! Det sista brefvet från dig tillzmig. Ack läs, läs! Om du icke förgätit din Giulia, så låt mig från dina läppar höra de ord, som så länge brännt i mitt hjeria. Läs! Han tog brefvet och följande med sina blickar hennes mjuka liljehvita fingrar, som pekade på papperet, läste han : Lesva kan jag antingen blott med dig eller också alldeles icke. Ja, jag har beslutat, alt irra omkring i fjerran så länge, tills jag kan flyga i dina armar, och der anse mig fullt hemmastadd, samt skicka min själ, omgifven af dig, till andarnes rike! Ja, tyvärr måste det så vara! Du skall snart repa mod, så mycket mer; som du känner min trohet! Aldrig kan en annan ega milt hjerta! Aldrig, aldrig! o, Gud, hvarföre nodgas skiljas från det, som man så älskar! Och dock år milt lif numera blott ett jemmersullt! Din kärlek gör mig på en gång både till den lyckligaste och den olyckligaste! Hvilken trånad med tårar efter dig, mitt lif, mitt alll.) Beethoven teg. bladet sjönk ur hans hand, han höjde sina af tårar fördystrade blickar mot himmelen och hviskade: O, min lyckas gyldene drom, hvarföre skulle du så hastigt sorsvinna! O, himmelska kärlek; hvarföre skulle du förråda mig? ij — Hon har icke förrådt dig — ropade Giulia. Mitt hjerta har blifvit dig troget. Jag fogade mig efter nödvändigheten, jag blef grefve Gallenbergs gemäl, emedan min fader befallde det. Jag lefde med honom på hans gods i Rom och Neapel; men mitt hjerta har aldrig varit ifrån dig, och nu, då jag med min gemål hemvände till Wien, var min första tanke, min första helsning — dig! — Och du var dock icke hos furstinnan Lichnowsky, hvarest jag både hoppades och fruktade få. se dig? — Vårt första sammanträffande skulle icke blifva profaneradt af menniskors blickar — ropade hon med enthusiasm. I helig ensamhet ville jag med dig åter genomlefva vår himmelska kärleks flydda tid, jag ville ) Utdrag af elt bref från Beethoven till grefvinnan Giulia Giuccardi Se Schindler : ,Beetbovens biografi. Pag. 56.