Helsingborgs-Posten – 26 april 1861, sida 2

b Ludvig van Beethoven. Af LOUISE MänLlnACIH. (Foris fr. nr 46.) Beethoven slog hårdare på strängarne, såsom om han ville öfverösta den ljusva, lockande stämman och liksom i en vild ström af vrede och smärta brusade tonerna om hvarandra och med flammande vredesblickar betraktade han Giulia. Hon säg på honom med ett saligt leende, med bedjande strålande ögon. Och hans fantasier antogo en mildare ståmpel, de sammansmalle åter i ljufva modulationer, den sorra milda melodien höjde sig åter upp ur disharmoniernas stormar, såsom solen går upp ofver verldens vilda Chaos och med et anlete, slodande i tårar och dock leende bakom tårarne, sjöng Giulia: Will denn nichts mehr zu Dir dringen. Nichts der Liebe Bote sein ? Singen will ich, Lieder singen, Die Dir klagen meine Pein. Denn vor Liedesklang entweichet Jeder Raum und jede Zeit, Und ein lieben Herz erreichet, Was ein liebend Herz geweihl. Och ofverväldigad af hennes stämma, öfverväldigad af sina egna minnen, af sitt eget hjerta, lyfte Beethoven händerna från tangenterna, utbredde sina armar och ropade: Giulia !? Hon utstötte ett skri, sprang upp och kastade sig till hans bröst, fast omslingrande honom med sina sköna, fylliga armar. De höllo hvarandra länge och innerligt ——— 0—— — ——