går afton skänkte dig och tacka honom, oder det du arbetar och skapar stort! — Ja, jag vill arbeta — sade han — jag ill nedskrifva, hvad jag i går under mina assionsstadier kände. Ack, min nya symoni i A-dur skall snart bIitfva färdig och wnniskorna skola spela dem med fortjusing, utan alt dock ana eller veta att det är ya perlor ur milt hjertesår. Men hvad gör et! Gud vet det, och iag känner det. Han salte sig, öppnade sin annotationsbok ch begynte hastigt deschissirera, hvad han en föregående natten i jägmästarebuset hade utecknat. Plötsligen gick dörren upp och en djupt eslöjad dam syntes i densamma. Beethoven åg henne icke; han hade lutat sitt hufvud sver noterna och fortfor att skrilva. Damen blef några ögonblick stående vid örren, orörlig och fast insvepande sig i sin loja. Derpå, då hon såg, att Beethoven icke emärkte henne, slet hon med en häftig röelse spetsslojan från silt anlete och den varta mantiljen från sina skuldror, och katade dem vårdslöst på gollvet. Dereller todde hon sig långsamt och bäfvande mot örren, för att afvakta den etund då Beetoven skulle höja sin blick och se bort till lenne. Hon var en fru af knappt 50 år, af en ällsam, ovanlig skönhet. Det vackra, bleka nletet var insaltadt i en ram af rika svarta ockar, som i okonstlad fullhet ringlade ned inda tll skuldorna och blott öfver pansan voro fästade af ett smalt guldband. Hennes svarta, stora ögon, som voro oaflätist häftade på Beethoven. egde en diup, pasleende, och på hennes breda och tankfulla panna sväfvade en lätt skugga af saligt drommeri. Hennes höga, fylliga och majestätiska figur, som kunde utgöra en drottnings stolthet, var holjd i en svart atlasklädning som nedanför barmen fasthölls af en bred gyldene gördel och kyskt dolde den ädla sköna bysten. Hon stod och skådade oupphörligt öfver till honom, och allt ärofullare blef lcendet, allt djupare skuggan på hennes hvita panna. — O. huru mycken grämmelse och sorg hafva icke åren tecknat på hans panna — hviskade hon — huru lidande ser han icke ut! Mitt hjerta darrar af smärta och kärlek inför honom — och dock bafvar jag för hans vrede. Men jag lofvade kejsarinnan Elisabeth alt hon skall få höra honom, ochjag längtar sjelf så mycket efter att få höra hans stämma och ändtligen få se honom oga mol oga. Må han vredgas på mig! Må han störta mig från sig, han skall dock förlåta mig och lära känna, huru evigt och innerligt jag älskar honom. Och nu snäfvade hon lått genom rummet och ända fram till hans skrilbord. Derpå utbredde hon båda armarne och med ett skri af kärlek och bön utropade hon med hög kraftfull stämma : Beethoven! Han for tillsammans och blickade upp. Nu, då han såg henne, hon, som skådade upp till ihonom med ett himmelskt leende, med ögon, som glänste af kärlek och tårar, nu sprang han upp och hans ansigte lyste af rede och fasa. — Gå ut! haf dig genast bort från mig! — ropade han, under det han med kraftfulla åtbörder utsträckte sin arm. Ut. du spökelse Och han störtade fram till henne, utom sig af vrede. Hon log emot honom, och med ännn utbredda armar sjönk hon sakta på knä, och såg på honom med blickar fulla af outsäglig kärlek. Ilan började darra och lät armen falla. Ar det du? Är det verkligen du, du Giulia ? — hviskade han och betraktade henne med förvirraude, drömmande blickar. Nej, nej — ropade han derpå högt — ut med dig; jag kanner dig icke. Och han vände sig bort från henne och sprang i vild fart upp och ned i rummet. Derefter blef han plotsligen stående framfor pianot och kastade sina hander på tangenterna och lål dem klinga i sällsamma, skrikande accorder. Derpa gledo singrarne sakta och i svärmiskt drommeri hän öfver strångarne, och underbara melodier ljodo sakta, såsom om de lånat sina toner från wolsharpan. Giulia hade upprest sic från sin knåböjande ställning och stum följt honom. lIon stod bakom och lyssnade med ett saligt leende på mus ken, hon kände dessa melodier väl och hade ofta med smärta och hänryckning sjongit dem. Högre och i fullkomligare harmoni begynte Beethoven nu spela, såsom ville han kalla henne med sina toner, besvärja henne med en sång från deras flydda kärlekstid. Och Giulia tradde fram på andra sidan om honom och med strålande ögon och förklaradt anlete, sjövg hon med fyllig och kraftfull stamma. (Forts.) — —— — wädtt stort och rä:twist uppseende. Huset Gloss och Ellio: i London hade till Frankiike tleveres rat den telegrafkabel, fom war afsedd att jams manbinda Majorka med Algier. Afundsjukt öfwer den förmänliga leveransen förledde huset Newall fomp. också i London, en arbetare hos Gloss och Elliotm au i fabeln inlägga få: stärfwor för att afbryta isoleringen och hindra eleftricitetens joriplamande. Hufet Newall Å. komp., hwars beteende röjdes och bewisades, tömdes ac till Gloss och Elliot utgifwa 250,000 francs i skadeersättning. Preådenten Liucolus resa. ÄÅmerikanska tidningar meddela följande räkning ä fofimader: na under ett dygns wistelse å hörel Delavan i Albany för presidenten med svit på resa till Washing:on: För en dygns logis med mats för the honourable Abraham Lincoln med svit francs 2,882: 50. Win, bränwen och likörer 7 1785: — Gigarter so ss so 80: — Telegrafportrtrroo.. 3: 65. Mineralwattenenn.. 12: 50. Transport af bagage . .. 24: 35. Ukninga. 60; — För diverje sönderslagna effekter — såf j stol 3 såsom faminer, stolar, glas m. m. — 2 750: — Summa 5,600: — Lyckligtwis är det staden Albanp, fom inbjur dit presidenten och hand sällskap, och således får betala den anspråkslösa räkningen. Lyct: ligt också för staden att pecfiomien tillbör ett måttligherstållffap — huru stora hade ej utgife terua annars blifwit! (P. T.)