Ludvig van Beethoven. Af Lovise MäHLBACI. (Forts. fr. nr 45.) — Ack, herre, ni blir ändå icke fri — ropade fru Streng. I dag morse var kammartjenaren hår åter, och har medfort en inbjudning från hr erkehertigen, att ni ville besöka honom. — Inbjudning! Besöka! — ropade Beethoven vredgad. Det vill säga, jag skall göra hoftjenst, skall gifva kejsarens broder undervisning, skall draga på mig min statsrock, och krypa och buga samt hålla till godo med alt stanna i våntningsrummet, tills hr kammarljenaren behagat anmäla mig och lakejen ryckt upp dörrarne! — och gifva undervisning sedan! — jag undervisa! Del är ar min skräck, min fasa! Den som icke sjell har någonling inom bords; honom kan man icke heller inblåsa något, och den. som snillel icke förmår lära, han lärer ej heller något af en lärare — vore det än herren Gud sjelf som skulle undervisa honom. Jag kan i dag icke foreställa lärare. Gå hon alltså, goda fru Schnaps, till borgen, och säg erkehertigens kammartjenare att detidag är alldeles omojligt... att jag alls icke kan komma i dag, ly jag. jag ja, säg hon för min skull, all jag är död och derfore kan jag aldrig mera gisva några musiklektioner På det såttet målle jag väl sedan cen gång för alla blifva qvilt deras eviga källtrande och budskickningar. — Men det är ingen som (ror, om jag