Helsingborgs-Posten – 19 april 1861, sida 2

han fram tili sortepianot såsom en saltherre, som står i begrepp alt fora sina trupper i slaginingen. Han satte sig och lade singrarne på tangenterna. Det blef tyst i det stora rummet. Med sorhållen andedrägt stodo de alla under salig afvaktan, på hvad som komma skulle. Och Beethoven spelade. Spelade så, som han aldrig förr hade gjort. Hela lidandets historia, all förtviflan och alla qval, som han i dag utstålt, krystaliserade sig för honom till musik, och det skrek och klagade ur strängarne, så aflt åherarenas ögon flödade öfver i tårar. Men småningom löste sig förtviflan, småningom brusto molnen, disonansernas storm lade sig, mildare toner sammansmälte till älskligare melodier och i en full ström af harmoni brusade det fram i en jubelsång af tacksamhet och glädje.) Ja. en jubelsång, en tacksamhetens gärd var det också. Beethoven hade i detta hus, af dessa fremmande menniskor motltagil vederqvickelse för sin själ. De hade fröjdat honom med en musik, som han blott sell, men dock forstaltt. Han svarade dem med musik och hans åhörare förstodo hans tack. HI Cap. DEN AFLÄGSNA ÄLSKADE. Följande morgonen återvände Beethoven åtsoljd af hela familjens tacksägelser och beundran till Wien. Ilan åkte i jägmästarens vagn, och denne ville nödvändigt sjelf fungera såsom kusk. I Denna scen är icke diktad, utan har verkligen så tilldragit sig. de derom: Ludvig van Beethovens minnen. Bonn 1845. .