Helsingborgs-Posten – 19 april 1861, sida 2

Beethoven sanker sina ögon med en lång blick ned på dessa goda och deltagande ansigten. Derpå säger han med ett underbart, ljuft leende : Kära goda menniskor, jag har skrifvit denna musik, som J spellen. — Jag är Beethoven. — Beethoven — ropade gubben. — Beethoven — ropade alla med en mun, och gubben tager sammetskalotten från sitt hvita hår och närmar sig med vördnadsfulla miner. Jägiaslaren och hans söner bugade sig. Rosa störtade fram till honom, föll på knä för honom fattade hans hand, och besackte den med kyssar. Beethoven lät det ske. Han hade vändt sina strålande blickar mot himmelen och högt och jublande utropade han nu: Han är ett villne af sig sjelf och denne ende hatfva alla väsenden alt tacka för sin tillvaro. DPerpå sänkte han ögat och lät det med en kärlckssull helsning hvila på den glada, lyckliga gruppen, hrars samtliga medlemmar i vördnad och kärlek voro vända till honom. En djup ontsäglig lycka, en salig vällust genomlyste nu hans arma, mångheqvalda bröst. Han utbredde sina armar och ropade: Kommen till milt hjerta! Låten mig heisa och omfamna eder, ty eder har jag att tacka for den skönaste stunden af mitt lif. Och jublande omsamnade honom nu männerna, jublande kastade sig jägmästarinnan till hans bröst och då de icke kunde tala till honom med ord, så talade de till honom med sina hand(ryckningar och sina tårar. Men nu uppreste sig Beethoven och skakade sitt hufvud, som om han ville bortkasta sina tårar. Hans öga strålade i högre glans, hans gestalt höjde sig stolt och med högburet hufvud och majestätiska steg gick