Helsingborgs-Posten – 12 april 1861, sida 2

— Det är nog Lade han lugn och höglidlig. — Gån icke sangre nu! kelasten icke edra samveten med ett annn storre brott. J aren ganska vobroderliga bröder ) men jag förlåter eder for eder moders skull. I denna stund har jag för första gången tackat ödet, att jag är dos, ty jag har icke kunnat förstå eder, men har dock i edra förvirrade miner läst eder vrede med ömsesidiga smädelser. Jag vill icke alt J i vredesmod gån ifrån hvarandra, och då J nu så förfärligt grälat för penaingars skull, så skall penningar åter sorsona er, och jag skall sjelf ombesorja eder försoning. Med stora stolta steg ilade han nn till bordet och öppnade schatullet, i hvilket den guldrulle lag, som han nyss förut hade brutit. — Se här! — sade han, läggande rullen och de utfallna guldmynten på bordet. Se har, tagen nu båda tvål — du, Carl, den mindre halsten af rullen, ty du fick ju sednast i gar penningar af mig — och du, Johan, den storre hälften, ty eljest kanske din vaaunmakare till slutet icke vill lemna ditt präktiga equipage. — Tagen nu penningarne, men räcken hvarandra först händerna! )rbderna stodo trotsiga emot hvarandra, men ingen af dem ville besluta sig till att furst racka hvarandra handen. — Tagen hvarandra i hand, jag vill det! — sade Beethoven befallande. Men bröderna lydde honom icke; de betraktade hvarandra med dystra miner, men rorde sig ej. — Racken hvarandra händerna — ropade — ) Ett uttryck, hvaraf Beethoven begagnade sig, då han talade om sina bröder. Beethoven häftigt, eljest låser jag ner pengarne, och J fan ingenting deraf. Nu foro de båda tillsammans och med en rask rörelse gåfvo de det fordrade handtaget. — Se så, lagen nu pengarne och gån sedan bort, begge två — befallde Beethoven. Tigande och med nedslagna ögon trädde nu de båda bröderna fram till bordet och togo de klingande mynten. — Nu — ropade Beethoven med en befallande ålbord mot dörren — lefven väl! Men Johan och Carl gingo fram till honom, de räckte honom händerna, talade till honom om sin ånger, sin kärlek, svuro honom, att aldrig mera sådana scener skulle uppstå, och bådo honom förlåta dem. Beethoven skakade sorgset sit hufvud. Mina bröder — sade han — jag vet och förstår icke, hvad J sägen mig! Denna stund har kostat mig mycket, ty nu hör jag icke en ton mera, nu är jag alldeles döf. Mon då nu Johan tog efter ett stycke papper och ville skrifva, holl Beethoven honom tillbaka, — Jag vill intet höra, intet veta — ropade Beethoven häftigt, — Gån, gån, jag vill vara ensam. — Så kom, broder — ropade Carl och närmade sig dörren! — Gå du — ropade Johan — jag stannar ännu qvar en stund. — For att ånyo förtala mig — ropade Carl leende — ånyo inspinna honom i dina nåt — icke sannt? Nej tack, bror Jonan, vi gå tillsammans. Han fattade med kraftig hand sin broders arm och drog honom till dörren. FÖRTVIFLAN OCH TRÖST. Beethoven blickade efter dem med förstråckta och orörliga blickar, med halsoppen mun och med hjertat andlöst af smärta och ängest. Nu ändtligen voro de utgångna. Nu slöt sig dörren bakom de vobroderliga prödernal Beethoven var ensam! — Gud! Gud! — skrek han och uppsträckte sina båda armar mot himmelen, — Ar Du också döf? Har Du icke heller hört dem? O, de hafva smädat kärleken — den gudomliga och den menskliga! och de äro mine bröder, skulle vara mina naturliga vänner och äro dock mina fiender — och detta tål Du, Du ende, hvilken alla väsen hafva all tacka för sin tillvaro ? Han lät armen sjunka, och elt tungt suckande bröt fram ur hans bröst. Nu är jag ganska allena — mumlade han — ingen skapad varelse som förbarmar sig öfver mig! Ingen broder mera! Ensam, evigt ensam! Två tårar runno långsamt utför hans kinder och föllo nedpå händerna, som han hade tryckt mot sitt bröst, såsom ville han qväfva de qval, som brände derinne. Beethoven såg ned till dessa glänsande tårar och hans panna sormörkades. — Fy! — sade han vildt — en man som gråter liksom en gammal käring! Nej, jag vill icke gråta Han skakade sitt hufvud och lejonmahnarne fladdrade vildt omkring det bleka ansigtet. Med stora kraftiga steg gick han upp och ned i rummet. Derpå störtade han fram till klaveret och lade båda händerna på tangenterna, så alt de frambragte långa, uthållande missljud. Åter lyfte han händerna och slog an nya accorder. Förgåsves, förgäfves! ljudlös graftystnad rundt omkring! Ingen ton genomtranger dodstyslnaden