Article Image
Ännu en gång, men starkare, slog Beethoven på tangenterna. Han ville tvinga instrumentot alt lyda sin mästare och gifva svar på haus smärta. Men ehuru än rummet var genomskallande af denna förtviflans musik ehuru strängarne dallrade och resonansbollnen suckade — Beethoven fornam det icke: för honom förblel allt tyst — icke i evig frid — utan tyst och evig i smärta. Med elt sista genomgripande accord lyfte han sina händer från tangenterna och stötte dem emot instrumentet, så att det rullade golfvet framåt. — Bort, bort — skrek han. Också du blir stum för mig. Intet annat än forräderi, elakhet och begabberi rundt omkring! Men hvarfore skall jag då också tåla det ? Ilvarföre stannar jag qvar i denna fåfänga verlden, ibland menniskor, som.... Nej, jag vill bort! Ut, ut dit, der ingen menniska ser mins, der jag är ensam — ensam med Gud eller med döden! Han fattar sin hatt och kastar den värdslös på hufvudet ; derpå stoppade han helt mekaniskt sin annotationsbok i fickan och rusade ul i förstugan. Zipferlein kom just nu med talrikar, för alt duka bordet åt sin herre. Då han såg Beethoven med hatten på hufvudet, ropade han inåt köket! Ilerrn vill gå ut! Och genast störtade fru Streng fram ur köket med ansigtet rödt af eldbrasan. — Herre! — ropade hon — maten är färdig. Men Beethoven aktade icke på henne. Han var redan vid dörren och stod i begrepp alt öppna den. Fru Streng skyndade fram till honom, fat

12 april 1861, sida 3

Thumbnail