Helsingborgs-Posten – 27 mars 1861, sida 2

Ludrig van Beethoven. Af IL.OUISE MUHLUACII. (Forts. fr. nr 36.) Beethoven hörde visserligen icke dessa toner. Han hade nu lyckligen funnit sin annolalionsbok, och var som bäst i gång med alt laga reda på de noter, som han den sistforflusna natten hade upptecknat. — Det är skönt — utmärkt skönt — utropade han med enthusiasm. Motivet är präktigt, det ligger ämne till en symfoni deri, och jag vill nu komponera den, vill skrifva en symfonii A-dur. Och menniskorna skola spela den och klappa bifall deråt, och vara rätt förnöjda med den, men dock icke ana, att jag har skrifvit den, då jag ensam och ulgslölt i den mörka natten irrade omkring i skogen. Ja, alldeles ensam och öfvergifven salt jag der på stenen vid vägen, och hade ej stjernorna och månen varit, så — men stjernorna och månen voro hos mig — ropade han med glad stämma — och de skeno in i milt hjerta och genomlyste min själ och inspirerade mig till nya melodier och rythmer. Upp, Beethoven, upp! Månen har belyst ditt verk, stjernorna hafva stallt sig sramför dig i noter! Fort, skrif nu bara af, hvad du då läste i verldens stora notbok! Till arbetet — symfonien i A-dur! Han störtade med sin annotationsbok fram till skrifbordet, tog pennan och notpapper och begynte med otrolig färdighet sätta noter på papperet. Det var tyst omkring honom, men nu var