Helsingborgs-Posten – 18 mars 1861, sida 2

Regementsläkaren och ridd. d:r Stenkulas tal wid Helsingborgs Medborgarebewäpnings årets högtid den 28 sistl. sebr., lyder sälunda: Den tid, då Sweriges söner genom sitt mans namod och fina frigiffa bedrifter mulwunno fig bela Europas uppmärksamhet och underlade fig Östrsjöns fuslländer, tillhör redan en äldre his sioria. Swerige wann länder oc ära, men dess tappre söners djupa leder glesnade under striden och landets inre kraft motswarade ej den Yttre glansen. Wanmakt följde i spären vå öfs weranurängningen; äkerdruk, bandet och slöjder aftynade, de eröfrade provinserne gingo äter förlorade, och en tredjedel af landet mäste upps offras för att med knapp nöd rädda det öfrigas sjelfständigyet. Swenskarne, detta förut få fris gista, få oroliga solk, blefwo nödtwunget ett tres dens folk. Freden medförde wälsignelse. Ins skrankt inom fina naturliga gränser, wände nar tionen nu med framgång fin håg ät fredliga idrotter, den gjorde landwinningar inom eget land, den wann genom idoghet cn förut oländ wåälmäga, och denna wälmåga, amvänd till Ytterlinare förfefran genom ökad upplysning och lättade fommunikationer för tillgodogörande af de statter swenska jorden i rikt mätt eger, tofs war en god framtid år dess fommande flägten. Gerna skulle wi stanna wid dessa ljusnande utsigter, wid denna framtid full af förboppnins gar; men fosterlandswännen får ej för det närmwas rande goda blunda för de befymmer, fom, bota i en närmare eller fjärmare framnd. Ofmwers ståndna faror warna för flundande, od) wi fun: na ej dölja för of, att under det skenbara lugs net mörka moln bota wid vorisomen. Känslan bäraf bar länge hwilat trydande på bela nas tionens finne och werkat förlamande på utr wecklingen af de krafter, fom oundgängligen fordras för bewarandet af det dyrbarafte ett folk eger, def sjelsständigbet od oberoende. En medweten eller omedweten misströstan, att, Ål: wen med de största uppoffringar, ej funna mota en infråfrande stormaft, har qwarhällit wårt förswarswerk på en ständpunkt få låg, att röster sill od) med böjts för den förnedrande äfigt, att Swerige, heldre än att inlåta fig uti en os lika srid och derunder förspilla fina sista frafter för att dock slutligen duka under för öhvermars ten, beldre säga de, borde täligt uaderkasta fig sitt öde od) ödmjukt böja nacken under främs mande ok. J bälta fallet bar man welat pal liera mot wär undergång genom förbund med andra mafter, för att under deras befiydd njuta ett twetydigt oberoende. Hwålken sakerhet ett sädant beskydd innebär bar historien wisat. Hwarje folk, fom ej genom egen kraft förmått bewara sin fribet och sjelfständigbet, bar dukat under oc) få fal det gå hwarje sådant folk hädanefter. Wäl finnas erempel, och det helt