Helsingborgs-Posten – 11 mars 1861, sida 2

Men — asbröt han sig sjelf, under det han häftigt for upp — nu skola de vål söka mig i parken ; nn vilja de nog åter fånga mig. Framåt alltså, framåt! Och i en ifver, som liknade en vansinnigs, lopp han genom alleen till parkens lilla sidoport. Der låg nu framför honom denna glansfulla, sköna villa, lik en se-palats, lysande af tusende sinom tusende ljus, som brunno i salarne och kastade ett gyldene sken öfver hela borggården. Emedan ingen åskådare fanns, hade gardinerna ej blifvit nedfällda, och Beethoven kunde derfore helt beqvämt ofverskåda alla dessa i ljus badande salar, och hela det glänsande, finsmyckade leende, pladdrande, minåderande, mediterande och koketterande sällskap, som sväfvade fram och åter, likt sköna bilder i en ?Laterna magicad. Så stod nu Beethoven en läng stund och betraktade den lysande sesten. Derpå upphöjde nan med föraktliga miner sina händer mot de upplysta fönstren. — Ler nu, ja, len bara — sade han hånfullt. J ären lycklige, ärade och oafhångiga. J hafven allt hvad som gör lifvet angenamt, njutningsfullt och skönt! Jag har intet annat än min konst och frihet, och dock är jag mer än J alle, och skulle icke vilja utbyta mina smärtor och qval emot edra fröjder och njutningar, ty mina smärtor uppklarna till briljanter, då edra deremot blifva dystra och såsom smältadt jern. Len bara, hör ni! Snart nog — och i skolen sönderfalla i stoft och aska, men Beethoven, han dör icke, han skall evigt lefva och kanske beskär Gud honom deruppe, bvad som här blifvit honom vägradt, kanske kan han i himmelen le och