Helsingborgs-Posten – 11 mars 1861, sida 2

— Nej, de skola dock ej så den triumsen; jag vill icke unna dem en sådan glädje. Han störtade fram till sängen och framdrog de hvita lakanen. Med väldig krästanstrangning slet han dem sönder i trenne remsor, och hopknot remsorna; band derpå ändan af denna improviserade lina vid fönsterkorset och hängde den utom. — Se sa — sade han, under det han slungade en sista flammande blick omkring i rummet — nu bort! Är ändå en lycka i olyckan att de icke gifvit mig en hund till bevakning i min bur. Bort, bor!!... Han sprang upp i fönstret, sattade linan med båda händerna och svångande sig ut med ett enda raskt tag, gled han fort men varsamt ned på det veka, hvita räddningståget. i Cap. 5. PNATTVANDRINGEN. Nu berörde hans fötter marken, nu var han nere i alleen. — Raddad! — sade han nästan ljudlost, under det han ett ögonblick sjönk till jorden och kämpade efter andan. Jag är fri, jag är åter min egen herre. Han sprang upp och tog några steg nedåt alleen, men vände derpå åter sillbaka, för all blicka upp till det fönster, hvarigenom han nyss hade flytt. Tydligt kunde han nu genom detsamma öfverskåda hela det klart upplysta rummet. Han såg skuggor afteckna sig på väggarne. Han såg, huru två lakejer i furst Lichnowskys silfverstickade livree rusade till fönstret, funno linan och drogo den upp. — Ja, repen nu, repen på bara! — sade Beethoven för sig sjelf — den fångne sitter inte mera der, den fångne har gjort sig fri.