— —— —— raktig och frivilligt gå i gralven.? Nej, , i evighet nej! Jag gar icke i fällan, är ingen mursvala, som bygger mitt näste tt mörkt hörn. Jag sorblifver qvar här i nmet, här på soffan, hör ni? — Godt, som ni behagar, — skrek kamrtjenaren. — Jag vill nu gå ut, för att sörja något till qvällsvard åt er, ty — icke nnt? — ni äter val ändå något, herr van ethoven? — Nu frågar menniskan om jag äter något, ropade Beethoven alldeles utom sig. — en skall jag då svälta ihjäl 2 Ar det icke g, att J stoppen in mig i ett beljentrum, J erbjuden mig en öppen graf till hviloits? utan nu viljen J också läta mig dö hunger. — I dag hänger det återigen icke rätt op med honom — sade kammattjenaren sig sjelf. Han har nu sält igen sin raps. som han sjelf brukar kalla den. Jag skall låta laga hans supe i ordning, och sedan kymrar det mig alts icke, om han slår tjenterna elt par talrickar i hufvudet. Han gjorde en vördnadsfull bugning för ;ethoven och lemnade rummet. Derute blef n stående qvar vid dörren. — Håll! — de han till sig sjelf — när herr van Beet1 ooh A wa 0 AA dat Ala 2 13 kat upp han soupe, vilja vi söka sätta oss i säkerhet för honom. Han tillslot forsigtigt och sagta dörren till Beethovens kammare, tog ur nyckelen och stoppade den i fickan. — Se så — sade han — nu äro vi lugna, nu kan han åtminstone icke gora skandal mera ån i sitt eget rum. Beethoven hade icke bemärkt dorrens slängande. Han hade sjunkit ned på divanen, och med hufvudet stodt emot dynan, fästade han ofvanvändt sina blickar i taket. — Ensam — sade han — alltid ensam, beledd, misskänd och undflydd af menniskor, missbrukad af deras egoism, förföljd af deras afundsjuka, missförstådd oeh smädad af deras erbarmlighet — det är min lott. Så gär jag genom verlden utan vän, utan älskling — ja, ntan någon älskling — upprepade han efter en lång pans. Jag var kommen hit, för alt se henne, men hon?... O, äfven hon har glömt mig! Jag vet, att hon är i Wien, jag ville i afton se henne och med en blick säga henne, att jag förlåtit allt, att ... nej, ingenting ville jag säga henne, — ropade han plötstigen helt hogt, under det han sprang upp och med vredessslammande blickar såg sig omkring. Nej, alls intet ville jag säga henne — en lycka för oda 4 RT So Tr : ND — dur ae Alola den och menniskorna! Jag är ensam och ofvergifven, låt mig fortfara att vara det, och hvisken icke evigt om det flydda ..... Tyst säger jag — tyst!! Han stampade häftigt med foten i marken och sprang upp och ned. Det är mig så odsligt här — sade han, djupt suckande. Jag måste se menniskoansigten, ty här är det som i en öppen graf. Jag vill åter gå ned, vill råcka furstinnan min hand, ty jag tror, att Jag varit häftig mot henne ; jag har gjort henne ledsen. Det var mycket orätt, att jag icke ville spela för henne, ty hon har alltid varit för mig en kår, moderlig väninna, och hon bar aldrig kränkt mig. Ja, jag vill un gå ned och söra allt godt igen. Jag skall spela — icke for de andra dockornas skull, utan för min goda furstinna. Han störtade till dorren och ville oppna den, för att gå ned, men hon gaf ej efter för hans tryckningar, hoa öppnade sig icke. — Hvad? Hvad ar det här? — skrek Beethoven förvånad. Ilvarsore kommer jag icke ut ? Han rystade häftigt på dörren, men förgafves; dörren var och forbles stänud. (Fourls.) person, fom för en tid sedan war i Wien och derifrån skickade Aftonbladet depeschen om den der märkwärdiga lilla fononsungen af 12 tums längd, fom kunde skjuta breche på de tjockaste murar på 1500 alnar eller hwad ret war. Om nu denna kanon placerades på macferlanska trillan såsom lavett och hela ekipaget sedan sates i gång med cokes, som man erhåller då man smälter tackjern med stenkol, blefwe det Hela ett kommunikationsmedel, synnerligen egs nad: att föra både swenska Minerna oc Af tonbladet till odödligheten. (Dagl. Alleh.) —— — Gt i maj förlidet år till Ungern afsändt bref fom i januari detta år dill fin beftånimelfe, emedan Pet hade följande adress: öfwer Frank rife, Ungern, men Osterrife ide war namdi. Brefwet gick werkligen via Frankrike, men som Ungern förmodades ligga någonständes i Oitindien, gick det till Calcutta, derifrån till Lu: now, Kurrachee, Bombay, Madras och slitligen till Hongkong. På sistnämda ställe fanus en lärd geograf bland ponskrifwarne, fom bis fogade följande anmärkning till adressen: Försök om det ej Fall wara Ungern, en del af Österrike, Curopa; hwarefter brefwet fidades tillbafa och, tac ware skrifwarens funffes per, lyckligt nådde sin bestammelse. En befsunnerlig hämnd. Wo-öid öfwertribu