på honom, ingen egnade honom en blick, eller låt sig hår sorskrackas af hans hotande ställning. Alla hade ögon for Metternich, som just nu begynte sångens femte vers. Beethoven tradde åter tillbaka i sin fönsternich. — Sådan dåre jag var som kunde tro att dessa förnäma och granna menniskorna skulie sysselsätta sig med mig, vore det också endast sor att häna mig — mumlade han. Nej, ingen tänker på mig! Då jag ej vill apportera för dem och göra hundkonster, då jag icke vill vara slaf under hans nyckfulla lynne, så bekymra de sig icke om mig och synes helt och hållet hafva forgätit au Beelhoven är der ibland dem. Men hvarföre är jag der också ? Hvarföre står jag då här såsom ett spektakel för dessa barnsliga porsoner och väntar tills det faller dem in att låta mig dansa och roa det hoga herrskapet. Furstinnan såger, att jag är hennes fånge och icke törs bortgå, förr än jag har spelat. Ah, vi skola dock se en gång, om hon kan våga qvarhalla mig, om jag vill gå. Med trotsiga steg och armarne ikors öfver pröstet, trädde Beethoven åter fram ur sin fonsternich, och skridande framåt midt i sallskapet kastade han på alla sidor hotande, utmanande blickar, som ville han med käckt mod utmana hvar och en, som ville våga uppehålla honom. Men ack, ingen aktade på honom; ingen syntes numera komma ihåg, att Beethoven var närvarande. För den satiriske sången hade man glömt symfoniernas höge mästare. Nu stod han i dörren och, skakande sina lejonmahnar, kastade han en sista flammande yredesblick hän öfver salongen. psaissez nous apres la guerre respirer pour le plaisir — upprepade man rodnande och tillhviskade hvarandra hår och der slulstrofen på femte verset. Beethoven hade icke hört orden, men han såg att alla voro muntra och glada, och att ingen hade någon blick for honom. Med ett hastigt tag öppnade han dörren och störtade ut. I förstugan motte honom furstens gamle kammartjenare, som Beethoven, till följe af sitt myckna vistande på furstens villa, ganska väl kande, och som hade lärt, alt genom tecken göra sig begriplig för honom. — Mill rum! — skrek Beethoven utom sig — jag är sjuk, jag vill gå till säng. Kammartjenaren gjorde ett tecken med handen, tog ett ljus och gick förut. Beethoven följde honom med dystra blickar, icke märkande att de i dag togo en annan väg än vanligt, och i stället för att gå den stora trappan uppföre, de nu gingo den lilla sidotrappan och kommo till en liten, låg korridor, vid hvilken de båda rummen lågo, hvilka Beethoven under sina förra besök på den furstliga villan alltid varit van att bebo. Slutligen öppnade kammartjenaren dörren, och de inträdde i ett gemak, som visserligen var temligen konfortabelt och ställigt inredt, men egde ingenting af den furstliga elegans, den strålande lyx, som hade utmärkt hans förra boningsrum. Beethoven vaknade upp ur sina dystra funderingar, och kastade en frågande, förundrad blick omkring sig. Hvad är det här ? — ropade han. Det är ju icke min vanliga kammare ? Hvarföre förer ni mig hit? — Jag sade er ju förut — skrek kammarljenaro — att alla de andra gästrummen äro upptagna af de damer, som komma att stadna qvar här, och fru furstinnan låter dertore helsa och bedja er, att ni för denna enda natt håller till godo med detta rum. — Räll så — ropade Beethoven med det der höga, strålande leendet, som i hans vredgade ögonblick var honom eget. — Rätt så — man skickar mig till betjentrummen, på det de fornäma damerna målte få det så mycket beqvämare. — Detta är icke något betjentrum — skrek kammartjenaren — det är bara ett gästrum af andra ordningen. — Skönt, skönt, och i a n dra ordningen; under mängden, dit horer jag, der är min plats — skrek Beethoven. — Här i denna fogelbur kan jag nu såsom domherren inöfva en sång, för att i morgon pligtskyldigast exequera den för det nådiga herrskapet, så snart enformigheten börjar plåga dem och de ej veta, hvarmed de skola förströ sig. Här finnes icke en gång en säng! Skalljag kanske sofva på golfvet? — Här är sängen — skrek kammartjenaren, under det han öppnade en tapetdörr, bakom hvilken en hög, hvalsd nisch blef synlig. I denna stod en bädd, bvars morkröda sidentäcke med breda spetsar och dynor af finaste bastist med konstrika broderier och fordrade med siden åtminstone utvisade den sorgfällighet, som man användt på hans bädd. — Nå, Beethoven. deri skall jag sofva? — skrek denna mur skall jag ligga? Men, menniska, det är ju en öppen graf, och så snart jag ligger deri, behöfven J blott tillstånga dörren, och jag är förlorad, lifslefvande begrafven, en fånge för hela min litslid. Ingen menniska kan förnimma mitt dodsrop; ingen komma mig till hjelp, då jag ropat. Och ni tror, alt jag skall vara så