Djurtämjaren Martin. J Rotterdam lefwer en f. d. djurtämjare ifrån Marseille, en 60 årig gubbe wid namn Martin, fom Gud wet af bwad anledning uts bytt den warma solen i Provence emot Hols lands töckniga himmel. Martin borde egentlis gen ide fått namn af djurtamjare, ty van skrämde dem ide med ridspöet och stränga blickar, ej heller begagnade ban några grymma medel, utan studerade deras karakter, utforskade deras swaga sidor, och styrde dem efter wunnen erfa. renhet såsom en omtämksam läromästare; han s,ämjde dem ide, utan uppfostrade och nåstan ingaf dem aktning för sig. — J London uppförde Martin under loppet af en hel månad en dram, i pwilfen bufwudrollen utfördes af en tiger. Scenen föreställde en wild ödemark med kala klippor. Der framkommer en wandringsman med ett sexärigt barn i famnen; fadren år uts mattad, barnet bar somnat af trötthet. Wans dringsmannen, plägad af hunger och törft, äms nar begiswa fig uppvåflippan för att få ftönja målet för fin wandring och gifwa någor teden till att få hjelp. Men med barnet orkar ban ide klifwa upp på klippan. Han lägger dä det sofwande barnet på en tufwa och wandrar upp på klippan der han förswinner. i plölsligep wisar sig vå den motsatta klippan en tiger. Åstädarne rysa af fruftan för barnets lif, fruntimren betäcka sina ansigten; en dödstystnad räder i salongen. Tigern är på scenen, den skädar omkring sig, sträcker sig, wisar för publilen sitt öppnade gap, och kastar fig plötsligt öfwer barnet, tager det i fina ramar, luktar på det och slickar det med fin tunga. Publiken wågar knappt draga ans dan; men i deisamma sommer fadren, tusar emot djuret, som wid gubbens rörelse, blick och ord med ett par jättestutt hoppar öfwer klippan och förswinner. Teatern genljuder af glädjerop och handklappningar. Hwems war barnet? En fattig moder tes wererate det hwarje afton åt Martin för ett pund sterling. Martin bade ett lejon, fom han mycket älstade och bwilfet aldrig brast i undergifwenbet för fin husbonde. År 1828, då Martin uppeböll fig i Gent, fom en ung man till honom och förklarade fig wilja porirättera lejonet, men burens jerngaller hindrade bonom att attrapper ra alla fina detaljer i djurets fyfionomi, fade ban. — Om få är, — fade Martin, — få fan jag föreflå er ett medel att aflägsna detta hins der; fig in i buren. — 3 buren? Må gå, sade ariisten efter ett ögonblicks twekan. — Ni besluter er då dertill? — Ja, men med ett wilfor: Ni kommer med, om ni werkligen beherrskar edra djur. — J sädant afseende kan ni wara fullkomligt lugn; men bar ni mod nog att träda in i buren, säna er helt ogeneradt framför Coburg (få fals lades lejonet), formera edra blyergpennor och teckna bans porträtt lika sä kallblodigt som skulle ni porträttera en mennista? Om ni ide fäller modet, när lejonet blir wredgadt, och om ni är i slånd att stiga ut ur buren lika lugnt fom ur en danssalong, då bar ni intet att frufta. Men en enda åtbörd, ett skri, en rörelse tillbaka och ni är förlorad. — Jag stall icke röra en muskel på mig. — Men om lejonet börjar glo på er? — Jag skall fe på min teckning. — Om få är, wälkommen då i morgon! Det är ett oförskräckt original, tänkte den förs wånade Martin, Han lät publicera för stads. boerna, att en mälare kommer att inträda med —— —————— bonom i lejonets bur oc) porträttera detsamma. Den dagen war en förfärlig folffodning i mes nageriet. Det afgörande ögonblicket instundade, Mariin stiger in i buren, den unge mannen ef ter honom. Efter de inträdande knarrade dörrs rigein vå buren. Lejonet reste fig för att wåls komna fin husbonde, skakade på mabnen och flefte Martins bänder, fom trädde ät sidan för att wisa fin följeslagare. Åskadarne kände en fall rysning. Coburg tog några feg sramåt; artisten sane fig med forssagda armar. Coburg öppnade gapet och gäspade; målaren började formera sitt ritstift; lejoner skakade änyo mabs nen och började ryta. Artisten öppnade på sina knän sitt album och började teckna. Mårkande en sådan likgiltighet, wände lejonet sig längsamt om med uiseende af ledsnad och blickade på sin busbonde, liksom wille det säga åt honom: jag känner ide denne man; derpå lade det fig åter. Seansen räckte omkring en timme. — Jag är färdig, — fade målaren slutligen. — Stig uppl — fade Martin, frätande fig til stydd framför honom. Mälaren steg längsamt upp, tillslöt sitt album och lade ritstiftena i sodralet. — Jag är alldeles färdig, — fade han. — Öppna dörren! — ropade Martin ät waftmästaren. Rigeln knarrade åter, dörren öppnades och målaren jemte Martin trädde ut. Artisten bleknade plötsligt oc) swigtade. — Hu, få rysligt! — hwistade han med darrande röst. J detta ögonblick rusade lejonet upp, sluttade till dörren, men den war redan stängd. Joland dem, som besökte menageriet och dess förfärliga represemationer, war en engelsman, fom sländigt påstod att Martin fule blifwa uppäten af fina elever, oc för att blifwa wittne till en sädan katastrof, besökte han dagligen menageriet. Engländaren böll wad, tappade, höll wad änyo och tappade åter, och afböll måns gen från att besöka menageriet genom sitt På siäende om Martins oundwikliga sönderslitande. Detta uledsnade slutligen Martin, oc) han bad engländaren lemna bonom i fred, men erhöll alltjemt samma swar: jag är safer, jag är ök wertygad att det Mer. — IMNen bwad fall jag då göra, på det ni ide må fåga ett ord om mig och ide besöka mina representationer? — vät genast edra wilddjur uppäta er. — Piå fel — swarade Martin. — Oy! — röt engelsmannen. — Jag wäljer det wildaste af mina djur, pantern. Jag ger bonom på twenne dygn ingen mat, derpå lastar jag åt bonom et stycke rått fött, och när ban rufar på det, när ban smakar på den läckerbiten, rocker jag köttet ur bans gap och sätter mig bredwid honom med korslagda armar. Ar ni nöjd dermed 2 — Sa! — swarade engelsmannen med en blick wildare än byenans. Engelsmannen med den fira iden wakade i 48 timmar wid panterns bur för att obserwera, att man ide gaf djuret någon föda, Slutligen siundade det afgörande ögonblicket. Martin feg in i buren med ett stycke rått fött. Djuret högg med raferi fina betar i det länge wäntade bytet; i detsamma fattade Martin med ena banden tjuret wid strupen, oc med den andra ryckte han köttet ur def gap. Wid äspnen af denna scen ropade alla åt Martin, ati han slulle rädda fig. — Han mäste blifwa uppäten I — upprepas de engländaren med fjelfförnöjdt leende. Och werkligen bögg den ursinniga pantern