Helsingborgs-Posten – 22 februari 1861, sida 2

skall lika gerua höra mig tituleras grefvinna Montbrun som markisinna Barbasson. — En ganska obetydlig omständighet skall dock tyvärr göra detta om intet. — Hvad för en omstandighet? — Grefve Montbrun eller markis Barbasson är gift. — Det är icke sannt, det är en nedrig lögn — ropade Fredrika med blossande kinder. — Det är sanning, barn, rena sanningen. Han är förmäld med en förtjusande ung dam, som liksom han sjelf är en ifrig anhängarinua till Bonaparte, en nära anförvandt till hertiginnan Montebello. Hon har också kommit hit under att falskt namn, och ingen anar, alt den unga afgudade enkan Baldorini, som här firas i alla salonger, är i hemlighet gift och ingenting mer eller mindre än en utomordentlig skicklig agentinna för det bonapartistiska partiet. — Bevis! ... sade Fredrika med en stark stämma, under det hon krampaktigt vred sina händer och hårdt sammanpressade sina läppar. Låt mig se hans fru — ack, låt mig se henne, på det jag må kunna mörda henne med mina blickar. — Ja, jag tror mig snart kunna skaffa er tillfälle att få se henne. Den sköna grefvinnan Baldorini är med öfverallt, hvarest man gifver någon fest. För att gå eder önskan till mötes, som jag anade, har jag låtit förfråga, om hon erhållit inbjudning till maskeraden hos baron von Arnstein. — Nåå, och hvad har ni sått veta ? Skall hon det? — Ja, hon har både mottagit inbjudningen och lofvat komma. Ni ser alltså huru präk