sin skall stadsästas, tillkommer framtiden att bestämma.? pHör du, Ellinore?, inföll han, i det han häftigt tryckte henne till sitt bröst, kan du ännu tveka, om, såsom jag nyss sade, ,, ditt hjerta verkligen talar för mig 2? nJa, varen lyckliga,? yttrade modren med liflig rorelse, mon bibehållen er lycka ännu någon tid för er sjelfva! yi göra undantag för Konrad och hans brud.? hlå vara däb. yyen, afbröt Ellinore, mamma har ofta framkastat tvifvel i anseende till möjligheten af elt lyckligt äktenskap.? nvom någonsin en hustru kan blifva lycklig, är det med en make af Edvards karaktår, och, skall jag säga det? länge, länge, har jag inom mig närt den tysta önskan, att en dag se er båda förenade.? v-ä, i Guds namn då!? utropade Ellinore, i det hon slet sig ur. Edvards famn och kastade sig i modrens, jag vill hoppas och tro att det är Gud, som talar genom dig, min mor. Ja, Edvard, om min mor välsignar vårt förbund, så — i denna heliga stund — ger jag dig det löfte du af mig begår; blifve det sedan som Gud vill? vGud välsigne eder ! utbrast modern och öppnade för dem båda sina armar. (Forts.) reda Le e——