v-ej, aldrig !? svarade hon klart och tydligt. Hon syntes stankspridd och teg flera minuler. Slutligen fäste han sin blick på henne. nllinore! svara mig uppriktigt på en fråga, såsom du skulle besvara den insor Gud, utan alla undanslykter ) v)a, om jag kan, hviskade hon. yvpu ka n, sade han med stark sonvigt. nvet du sjelf — har du ransakat ditt hjerta — vet du om du hyser en varmare känsla for min bror ?? ; ; vJa, det vet jag alt jag icke gör, svarade hon, i det hon med en blick, säker och ölvertygande, såg upp till honom. Nåväl, nu är isen brusten, nu asvenlyrar jag ännu en fråga; men den har jag ej så så lätt att komma utmed. Nej — jag frågar icke — jag säger blow — mitt hjerta tillhör dig.. En darrning öfverfoll hela hennes varelse, cd han utsträckte armen för alt lemna henne stöd: yEtt ord — af barmherlighet ett enda ord !? yhvad skall jag Säga? vom du under denna tid, under dessa trenne månader, som vi dagligen varit tillsammans, känt något röra sig i ditt hjerta, som — som vore herrligt och ljust för mig.? vJa, svarade hon slutligen, att milt hjerta talat för dig, vill jag ej förneka; men dit fars ovilja mot mig är en oöfverstiglig skiljemur mellan oss.? vJag är 25 år?, sade han, och den eljest släta och klara pannan lade sigidjupa veck, rjag står ej under något förmynderskap, min far eger ingen makt att uppresa några murar, hvarken för min vilja eller min lycka. vpet må vara, men den qvinliga grannlagenheten, aktningen för de band; som löre