Il en af trädgårdens bersåer; men der förlef hon ej länge ensam. Edvard, som äfven erål styrde kosan, uppsökte henne snart. Ellinore?, sade han; hvarför flyr du oss å omsorgsfullt? alltid tårar i dessa ögon.? VNej, inte alltid; jag har af naturen icke ågot svärmodigt lynne, men det är knappast re månader sedan jag förlorade min far, och ag känner vid den jublande fröjden derborta ;ågot obeskrisligt tryckande hår, hon lade landen på hjerlat; vicke missunnar jag dem leras oskyldiga glädje, och när tiden läkt nilt sår, så hoppas jag alven kunna dela mdras fröjd.? Mjag förstår dig, Ellinore,? sade han, fatande hennes hand, jag har aldrig erfarit lågon större sorg än då jag miste min mor; nen ehuru jag vår mycket ung skar den djupt hjerlal: när man ensam lider och då ser m mängd glada ansigten, känner man sig innu mer allena; men baron von Stern var u så sjuk ?,...? ; Jag forstår din mening), återtog hon bitPdu tänker och säger som alla andra, att et var väl att han dog; man tycker alltid så om dem, som man antingen gerna vill mista eller ock finner vara öfverflödsvaror på jorden.? Hon var djupt upprörd och fortfor : Jag har visst tackat Gud och tackar ronom ännu för min fars befrielse från mycket bekymmer ; men när jag ser huru ingen annan saknar honom; saknar jag honom så ket mera.? Ellinore,. sade han, tro att jag vördar HI barnsliga kärlekens heliga smärta, och att jag forstår huru allt här skall förena ÅÅ och ännu djupare inrista dess taggar i ditt bröst. Har jag någonsin sårat dig yÅ och han fattade änyo hennes hand.