Helsingborgs-Posten – 4 februari 1861, sida 2

modern. lrag af PILCRIMEV. (Forts. fr. nr 14.) på Ellinores läppar, men genhet likväl afbojde. sade hon efter ett litet kan bli lycklig utan en men då måste forbindelsen sidig aktning.? en i allo aktningsvärd hvad han ej lär vara — att den förmögenhet, som rvärsvad på bekostnad af årar — och med en så jag mig aldrig; förr trälar vest, jag förr,? tillade hon ålder ovanlig energi, ja atorna, förr gå vid hvar a mina smulor. lifva din lott, och jag skall sade han, i det han fäste lig blick. jag likväl att det aldrig llinore men stolthet ; gena oförgälliga mosters alldeles utblottad.? dessa eländiga sextusen ordsilfver kostar dubbelt borg för ett par år sedan högaktade bankirer som d denna lumpna penning hört din mor tala så mycket om de styfrarne, att jag är trött dervid. Men jag, afbröt Ellinore, tackar innerligt Gud för de styfrarne, som jag hoppas en gång skola komma mig eller någon annan väl till pass.? Du talar som ett barn. — Jag säger Ja i morgon till X. eller åtminstone lofvar jag alt skrifva till din förmyndare i ämnet.? vom pappa säger ja, så säger jag n ej, och var ofvertygad at farbror ej lägger några band på min vilja. Om jag är pappa misshaglig och pappa önskar blifva befriad från min åsyn, så lofvar jag, att den önskan snart skall uppfyllas.? ypet ar endast ditt väl jag åsyftar. du ej det ?? sade han blidare. Nej, det tror jag ej, svarade hon öppet. Af hvad skäl skulle det annars vara??? frågade han, i det han antog den oskyldigaste min. Det kan jag ej bestämdt svara på; men nog tror jag,? yttrade hon, i det hon forskande såg på honom, att något doljes derunder, och dessutom eger han hvad bergsrådet Zarnau tyckes af allt mest värdera — penningar. vvisst icke me st; ty heder och ära sätter jag i första rummet. Jag lemnar dig en mänads besinning; men med morgondagens post skrifver jag till baron von Stern, och på det du ej skall tro mig ega några egennyttiga driffjedrar, får Jag förklara, alt huru däraktigt du än beter dig, blir mitt hus dig alltid öppet. Jag tror nästan?, tillade han, i det han rätade ut sin höga gestalt, att du, åtminstone på din mors vägnar, står i någon förbindelse hos mig, som ryckte henne ur det djupaste elände. Hon hade, med sina Tror då lefvande barn, svultit ihjäl, om icke jag varit ; och detta herrliga ställe, som efter din ruinerade morfar såldes på konkursauktion, ropade jag in, och låter henne här nu njuta ett sorglrilt lit.? Med möda bekämpande sin harm, svarade Ellinore: om jag ej allt för mycket bedrar mig, torde hennes nuvarande man äfven stå i någon tacksamhetsskuld hos hennes far ; månne det ej ändå var denne, som var första upphofvet till den rike bruksegarens lycka ? Ellinore ,fruktande ett utbrott af hans vrede, hade ej vågat se upp; men när hon nu höjde sin blick till honom, förvånade hon sig öfver hans lugna ansigte. BergsrädetZärnan hade icke af naturen ett häftigt sinne. Om man mot honom visade ett slags sjelfständighet blef han mjuk, men i motsatt fall var det honom en vallust att alt trycka sina omgifvande ned till jorden. Ehuru hans hustru ofta försökte att betala lika med lika, var hon dock ett undantag; ty den välgerning han ansåg sig hafva bevisat henne, var en fjettra, ur hvilken hon icke genom något medel kunde lösa sig; för henne tystnade han aldrig, men hon, ehuru sällan, gaf åtminstone någon gång vika för honom. När Zärnau ändtligen lemnade Ellinores lilla fristad, utbrast hon i gråt: vGud, hvilken menniska! huru skall jag komma härifrån t? Våderleken var mild och vacker ; hon längtade ut under Guds öppna himmel, och gick, utan alt veta huru hon sjelf styrde kosan, tills hon hamnade på ett klipphäll, beskuggad af några björkar, ofvanför en af de trenne vallensallen. — Tankfull lyssnande till sorssens dånande ljud, vandrade tankarne till det forslutrna; hon påminde sig huru som barn suttit på samma klipphall och slungat stenar ned i den fradgande forssen. Hvad här är herrligt?, sade hon för sig sjelf, huru skönt kunde ej lifvet vara här och det skall blott genom en enda menniska vara så bittert, så uppblandadt med malörty. Timman förflöt, och just som tornuret slog half 7 uppreste hon sig för att gå, då hon plötsligen hörde någon, hvars steg hon väl igenkände, närma sig stället der hon salt. Hon såg upp, det var Edvard. vGod afton, Ellinore, sade han med en djup helsning, fattande hennes hand, som han för första gången tryckte: Hastigt undandrog hon sin hand men helsade vänligt: Välkommen hem! har Konrad gjort Edvard sällskap hit?? Nej, sade hon leende, det var honom omöjligt att resa förbi Strö; han bad hjertligt helsa sin syster?. Nu satte han sig bredvid henne: Jag hade icke hoppats på ett så lyckligt möte. Aftonen är i sanning så vacker, alt det vore skada att ej ännu en stund njuta af dess skönhet. Jag ser alt Ellinore gråtit, det smärtar mig öfver all beskrifning att du ej kan finna dig här.? Hon teg; ty hon kunde ej motsäga honom, men ville ej heller yttra något, som vore sårande för det sonliga hjertat. vJag har, sedan jag kom hem, varit viltne till en ganska obehaglig konferens mellan mina föräldrar. Du vet troligen, eller gissar att den rörde dig. Nyss hemkommen, var den första underrättelse, som mötte mig, alt en friare anmält sig till Ellinore.? )N-å ! frågade hon rodnande, hvad säger du om honom ??