-— --—————— —— — DdD)q AAÄccc— ångt borta. Ellinore är en bra söt flicka, ust sådan som jag önskade att mitt lifs föleslagerska skulle blifva, men frukta icke, min far, jag har visserligen allt hvad jag för enskilt del kan behöfva, men ej nog för att gifta mig med en obemedlad flicka.? vom det voro Edvard, sade fadern, under det att några rynkor lade sig på hans panna; vom det vore Edvard, som gaf mig denna försäkran, så litade jag icke derpå; men du har alltid visat dig som klok och tänkande och redbar. Ja, Frans, räck mig handen på all du aldrig friar till en flicka utan förmögenhet. Något har ju Ellinore 2? Bergsråädet spratt till: ?Erans I sade han med en förebrående blick ; ja, tillade han, psex lusen rdr: hvad vill det säga för en ung karl med de anspråk du kan hafva.? MMen, min far,? återtog Frans liksom det skulle varit ett nöje för honom att retas med fadern; min far har ju sjelf gift sig utan förmögenhet ?? Bergsrådet teg ett ögonblick; under det han mätte golfvet med stora steg. vypet är sannt; det var den: ljufva kärleken, sade han ironiskt, )som dårade mig första gången ; ehuru: jag sjelf var ganska bergad, gifte jag mig till formögenhet, å var jag lycklig. Nu, då jag tillika gjorde en välgerning, i det jag återförde den i Nisär varande frånskilda hustrun till sitt ndomshem, hennes fars fordna egendom, blef jag olycklig. Männe hon tackar mig Rej itill dig skall jag säga hvad jag aldrig förr anförtrott någon, alt jag oulsägligt lider genom mitt sednare äktenskap: hon älskar mig icke, hon har stunder, den otacksamma, då hon till och med sörjer den