Gundmodern. Några Penndrag af PLCRMEN. (Foris. fr. nr 11.) Ellinore tycktes vilja säga något, men hon tvekade synbart. yhlvad menar du ? återtog modren. rJag vet ej om jag vågar säga det. ppu vågar säga allt för din mor.? yqen jag vet ej om jag vågar det för mitt samvete.) ppör ditt samvete ?? upprepade hon; Vjag ger dig absolution?, tillade hon skämtande, men återtog allvarsammare: ?Det du vill säga har troligen afseende på Zärnan 2 vJag kan ej neka dertill; men han blir alltid en ömtålig punkt i våra samtal, som jag tror det vore bäst att icke beröra. y,itt samvete, yttrade modern misslynt, nvär icke så fint som ditt, det är af sulläder?, tillade hon i en skämtsammare ton, men som öfvergick till allvar, då hon återtog: Nu, Ellinore, vill jag veta det! vJag höll på att säga, sade Ellinore, ?att mellan menniskor, som så lite sympathi är rädande, som mellan min stjuffar och mig, måste den ständiga sammanvaron blifva tryckande och plågsam.? Den, om hvilken de talade, inträdde nu; vårdslöst kastande sig i den ena lilla soffan, frågade han, i det han vände sig till sin hustru : vvet du om någon dag ännu är utsatt till -prölloppet på Strö 2 Ar Det blir en af de första Julidagarne.?