leken skulle — så hoppades jag — förlösa mig ur alla intriger, hycklerier och förställningar, och nu är det just kärleken, som äter slungar mig midt in uti dessa lasters hvirfvel; ty jag är nu en forsvuren, en anhängarinna till det bonapartiska partiet. Ah! hvad min dyre vän skulle förvånas och fasa, om han visste detta! Ja, och år det inte också i sjelfva verket en lustig historia ? Den store statskanslerens, von Hardenberg, väninna är en bonapartiskt partigängarnes älskarinna, och har med honom sommansvurit sig för att bortföra kejsarinnan och konungen från Rom till Paris, och befria Napoleon från Elba! Oh, jag måste le — le öfver denna kostliga roman, som jag uppforer för mig ensam. Stä mig bi, du kärlekens bevingade Gud! — att den må få ett lyckligt slut, och att de älskande omsider måtte få gilla sig!... Dock — tyst, tyst, hör jag icke steg i trappan ? — Jo, de komma nårmare ; det är visst han, och nu, skadespeska, spela din röle på ett dig värdigt sätt! Hyckla, smickra! Locka all hemlighet ur hans själ, för att sedan lkorrada den åt den älskade och derigenom sorljena dig ett leende !! Hon flög mot dörren och öppnade den. — Välkommen, välkommen! — ropade hon derpå med högljudande jubelton — välkommen min sol och min dag! — Välkommen min sol och min afton måste ni säga Fredrika — sade statskansleren leende, under det han trädde in i rummet — ty om ninödvändigt vill drifva ert smicker så långt, att kalla mig en sol, så måste ni dock gifva detta smicker någon liten anstrykning af sanning och likna mig vid den nedgäende? solen, eller — om ni heller så vill — vid månen, ty se bara på mitt hufvud, Fredrika, der råder ett fullkomligt månsken. Han bojde nu sitt af hvita täta lockar omfladdrade hufvud och visade henne de ställen, från hvilka åren och lifvets mödor bortryckt håren. — Min herre och mästare — sade Fredrika med en allvarlig stämma — ni är en verldsvishetens prest, och det år derföre helt naturligt, alt ni bär tonsur. Detta hindrar dock ej, att ni i ert hjerta bär evig ungdom, och for er — såsom en herrans smorde — saller jag, verdsdarskapens navice, neder och knäböjer vid edra fötter. Statskansleren log. — Gud vålsige dilttokiga väsende, barn! — sade han, under det han tog plats i satoljen och vinkade Fredrika till sig. Hon skyndade till henom, lade sig, lik en hund för sin herres fötter, och blickade, lik denne, upp till honom med sina stora glänsande ögon. Hardenberg såg ned till henne med ett ljust och stilla leende, som lik en aftonstråle förklarade hans adla, sköna anlete. — Omtala nu litet för mig af dina galva ideer, barn ! sade han. Lal mig vid din visa dårskap hvila ut från de så kallade klokes daraktiga visdom. Ack barn, barn, jag kommer nu til dig för utt vederqvicka mig efter all denna herrlighetsjemmer och alla de fester, hvarmed man här i Wien förtrycker oss; jag kommer till dig också for att äter en gäng få se ett verkligt menniskoansigte, efter alt förut i dag blott hafva sett masker. Icke sannt, Fredrika, du bedrager icke? Du hycklar icke? Du bär ingen mask ? — Om jag bar mask, så hade jag säkerligen valt mig en skönare — sade hon leende — och hvartill skulle också en mask,