Helsingborgs-Posten – 25 januari 1861, sida 2

Men, fortsatte han den nyss af Ellinore afbrutna meningen ; men sedan barndomen har hon uppfyllt nästan hela mitt hjerta, och jag vet med visshet att, detta hjerta äfven når hjessan börjat hvitna till skörd, skall för henne bibehålla sin värmegrad. rhet är godt och ljuft, svarade Ellinore allvarligt, alt höra dig tala så — och min glädje öfver din sällhet är, om jag sjelf skall säga det, bra oegennyttig, ty?, sade hon och lade handen på hans hjerta, bjag vetatt Ellinore numera icke eger gågot rum der? Med ömhet qvarhöll han der hennes hand. J9, Ellinore, min enda älskade syster, så länge det andas är här rum för dig. Ililmas bild är alltför ren och ädel, att den skulle kunna uttrånga din.? VI. Mars, April och Maj månader voro försvunna; med tjusning igenkände Ellinore det sköna landskap, nu ålerlisvadt af naturens nyvaknade herrlighet, som hon sedan barndomen dunkelt bibehållit i sitt minne. Hon trodde sig nu vara hemmastadd med alla förhållanden inom det nya hemmet. Men ehuru varmande sig vid den moderliga kärlekens jemna uthållande låga, andades hon dock en tung, tryckande luft; en ovänlig, ofredlig genius tycktes hafva slagit ned på det i sordna dagar trefliga och glada Hall. Det var dock endast under hvardagslifvets enformighet som den fridstörande gästen framtrådoe, för de många sremmande, hvilka kommo och gingo, höll han sig osynlig undan, fröjdande sig öfver den lyckliga utgången af sina dagliga verkningar. vÄÅldrig hade antipatien på tvenne menniskohjertan starkare utöfvat sin makt än på Ellinores och hennes styffars ; af aktning för sin mor bemodade hon sig att dölja det motbjudande hans blotta åsyn hos henne väckte; men han å sin sida framlade sin känsla i öppen dag och gjorde sig eu slags ära deraf, väl vetande att det var h o n och icke han på hvilken, i allmänna omdömet, skulden mås te falla. I sin äldste sons närvaro vågade han ej lemna utbrott åt sitt lynne, men var den yngste eller Konrad tillstädes, tycktes det vara honom ett nöje alt utsätta det till öppen exposilion. Under dessa hänsvunna månader hade en märkbar förändring föregått i Ellinores inre verld; men hon hade ingen, till hvilken hon hvarken ville eller vågade anförtro sina känslor. Ung till åren, men tidigt mognad till förstånd och hjerta, hade hon redan genomskådat den enda, som hon varit böjd välja till sin förtrogna. Ehuru hon under denna tid varmt fästat sig vid sin mor, såg hon likväl djupt in i den svaga karakter, der all jemnvigt saknades; kärleken till barnen, isynnerhet till dottern, var i bergsrådinnan Zärnaus hjerta enda känslan, som ej skiftade i många former. I grunden god, hade hon likväl aldrig haft något säkert fäste under den mängd af vexlingar, som förevarit i hennes lif. Hon saknade väl ej bestämdt hvad man kallar religionskänsla, men den var så ytlig, så flyktig, att den hvarken kunnat gifva ljus och tröst åt hennes själ eller kraft och enhet åt hennes handlingar. Hennes naturliga benägenhet för lyx och fåfänga var icke utdöd, och hon kunde ögonblickligen genom tillfredsställandet af densamma glömma det som i många år tärt på hjertats innersta rot. Hennes blick tycktes på en gång vara kortsynt och skarpsynt. Den ena stonden bemötte hon sin man, om ej med vedervilja, åtminstone med en påtaglig köld, och den andra syntes hon rådd och skygg, ja stundom svag för honom. Med smarla insåg Ellinore, att förhållandet mellan henne och modern kunnat blifva innerligare och ljufligare, om ej en så märkbar skiljaklighet forefunnits i deras karakterer och lynnen. Ivenne gånger hade Ellinore varit på Strö, och kände sig serdelos belåten med den närmare bekantskapen, såväl af taut Brite som af hennes blifvande lilla svägerska. Konrad hade nästan hvar vecka varit på Hall, och då hände det merendels att han icke alls sökte sin stjulmor, och någon gång att han blott gick upp på sin systers rum. Emellertid bevistade våra unga militärer Konrad och Edvard det nu pågående mötet en stiltje hade under dessa veckor inträffat i sällskapslifvet på Hall. De besökandes antal var betydligt minskadt; men deremot såg man den unge brukspatronen på Fors hvar dag antingen åkande, ridande eller gående, komma i alleen Det var en regnig Junidag; mor och dotter sutto tillsammans i kabinettet, båda arbetande åt Konrads tillernade brud. Bergsrådinnan var sysselsatt med ett grannt arbete i tapisseri och Ellinore sydde en bred, serdeles vacker hålsom på elt örngottsvar af primalärft. vEtt oväder är i annalkande, för hvilket jag mycket fruktar, yttrade modern. yvilket då, mamma lilla ?? vo, tant Brile umgås med en plan, som skulle förstöra all den lilla glädje jag eger; — och om Zärnau får del af densamma, lemnar han mig ingen ro — förr än jag dertili samtycker —.