Helsingborgs-Posten – 18 januari 1861, sida 3

verldstormens stämma skall det kalla sin kejsare tillbaka från Elba. Jag och mina vänner skola draga forsorg derom, att kejsaren finner ett skepp i beredskap, för alt föra honom ofver till Frankrike och min serskilda uppgift år det, att föra kejsarinnan och konungen af Rom till kejsaren. Jag skall uppfylla detta uppdrag eller — dö! Det har jag med en helig ed svurit, innan jag lemnade Frankrike, jag har svurit det på korset i mina vanners narvaro! Jag skall hälla ord och till och med kärleken far icke hålla mig tillbaka. Nu, Fredrika, vet du min hemlighet, och nu, då du vet den, så bestämm öfver vär framtid! Rack mig din hand låt oss gemensamt verka för det stora målet, och når vi uppna det, nar kejsaren äter dragit in i Tuilerierna, når kejsarinnan och konungen af Rom genom mig blifvit ställda vid hans sida, då — blif min maka, min gemål inför Gud och verlden, då låt oss vända hem till vårt slamslollsaästilla frid och der lefva för vår kärlek och var lycka. — Eller, om du icke vill detta, så vand dig då ifrån mig, gå bort och forrad mig for dina makliga vänner, de skola med skatter och ärebetygelser belöna dig for ditt sorräderi, och dig skall det då ej oroa, att mina doende läppar förbanna dig såsom min mörderska. Du skall derför skörda bourbonnernas välsignelser och halfva Europas lostal, och kanske skall du en dag i historiens häfder benämpas verldens räddarinnab. Beslut dig alltså! ty nu då du kanner min hemlighet, har du också slungat vår kärlek ur den sorglösa, stilla lyckans bana, Du måste antingen blifva min medskyldiga eller min forräderska. Något annat medel gifves ej!... — Och jag vill icke heller gå någon medelväg — ropade Fredrika med flammande blickar — jag vill blifva din medbrottsling. Jag lagger min hand på ditt hjerta och så svär jag dig: jag vill taga del i ditt verk; jag vill dela dina faror, solja dig och verka med dig for ditt stora mål, så mycket, som står i mina krafter, Jag vill intrigera for dig och spionera, och allt, hvad jag erfar och utforskar, vill jag upprepa för dig, och om en fara hotar, så vill jag undanrödja den, och hvarest en fördel finnes att vinna så skall jag lillkampa mig den eller — dö i striden! Från denna stund tager jag deli din sammansvärjning och först da, när det lyckals vär gemensamma vilja att fora kejsar Napoleons gemal och son tillbaka till Frankrike, först då vill jag blifva din gemål, forst då skall markisen von Barbasson hemföra mig sasom sin hustru till sina anors slott. Det svär jag vid Gud och vid vår kärlek! — Jag mottager din ed i vårt kärleks namn, och må Gud dertill gifva sin valsignelse — ropade markisen, under det han drog den unga fickan till sitt bröst och tryckte en glodande kyss på hennes läppar. -Och såg mig nu, hvad jag måste göra — sade hon lisligt. Invig mig i dina planer! Gif mig ett riktigt svårt och farligt uppdrag, på det jag, genom att uppfylla detsamma, må bevisa dig, hvartill jag är i stånd! — För ögonblicket gifs det ännu intet bestämdt att göra! Allt beror blott på, att afbida och hala ut på tiden, samt förhindra, all man ej genom en Coup de main? bortförer kejsaren från Elba, innan vi förmå forekomma det. (Forts.) ——0 OO