dudmodern. a PVenndrag af PILCRMEN. (Forts. fr. ur 3.) IV. den välkomna gästen efter en var inne. Ellinore befann sig litet täckt rum, beläget åtsödra je våningen, som den moderliga henne ordnat. nn ett obeskrifligt lättande ansig omkring i sin lilla fristad, väckte bocker, en guitarr, blomiw ord, allt som kunde medverka trefnad. Men ändå... andå... ne en ny verid, der den käraste . dock .. hvart skulle hon vända linna och söka honom. e på jorden,? svarade en röst i a; hon brast i gråt, dörren oppennes moder inträdde. ua verkligen på allvar, frågade våld röst, att jag skulle atnoja dernere, inför allas ögon, taga dig. Nej, här i ditt eget lilla ste mor och dotter ega en stund, brytes af en tredjes närvaro. min mor, svarade Ellinore rörd, r att du så ville?. sälla oss här på din soffa och alla våra hjertans tankar... ör du det, ingen enda får du dölja ingenting alt dölja, svarade Ellin vackra, öppna blick, vjag har shet, och har hittills ingenting tänkt, som ej verlden kunnat se, och huru skulle jag då kunna dolja något för min mor ?? Modren betraktade henne stillatigande några minuter. vÅr det möjligt? — du är 20 år — och har ingenting eget att dölja! Jo, mamma, sade hon leende genom tärarne, det är möjligt.? Väl dig då. ..? Deras händer voro slutna i hvarandras; en tystnad eftertråde, som Ellinore först bröt: Jag har en helsning att sramsora, men jag vel ej om jag vågar —. Från... från Gust -— på hennes läppar. Ja, från honom, som en gång kallade sig din Gustaf: från Konrads och min fader ... Sakta losgjorde hon sina händer från Ellinores, och hennes ansigte sjönk ned mot dem. Bad han verkligen helsa mig? frågade modern med läg röst. Ja, mamma,? svarade dottern, ?i sista sinnd bad han för din sällhet.? Gjorde han ?? hviskade hon, YÅjag trodde alt han hatade mig.? Hat var en för honom fremmande känsla, återtog Ellinore lifligt. Men nu var det sig sjelf han anklagade. Bed henne, sade han, bed henne icke forbanna mig på min döda mull; bed henne förlåta, glomma och tänka på mig, såsom man tänker på en bortgången vän. Modren gret häftigt; slutligen upplyfte hon silt hufvud och såg på dottern. Dina ord, Ellinore, falla på mitt hjerta lika vederqvickande, som himmelens dagg faller på den förtorkade jorden. Gud ske lof, att han icke gick bort med något agg till henne, som felade lika mycket som han Ordet bortdog — kanske träffas vi, återförenas vi en gång — ja detta är mitt ljusvaste hopp?. Jag tånkte, sade Ellinore med en röst, som uttryckte forvaning, atl 15 års skiljsmessa skulle hafva dränkt alla minnen i glomskans flod? Om de ock i den tidtals skulle hafva varit nedsänkta, så har jag nog haft det som hjelpt mig att dyka dem upp igen; dessutom — döden forsonar allt.? Hon for med handen öfver pannan och teg ett ögonblick, men återtog: Du vet icke, mitt älskade barn, huru det i milt hjerta kändes, när jag horde honom vara hemfallen åt denna tärande, plågsamma och olyckliga sjukdom ; då vaknade de qvälda känslorna — då — Mamma lilla?, inföll Ellinore, nu har han glömt icke allenast sina plågor, utan allt anuat är ock forgatel, icke en skugga deraf är qvar. Han dog, försonad med Gud, med menniskorna och med sitt öde. Under det sednaste skiftet af hans lif föregick hos honom en märkbar förändring, välgörande för hans själ. Låtom oss tacka Gud för hans förlossning från otaliga bekymmer.? Talade han ofta om...om mig 2 Ellinore svarade ej först, sedan sade hon: vJa, det gjorde han.? flvad sade han? Han...han ogillade min förbindelse med Zärnau: du tiger, Ellinore, jag vill veta allt), tillade hon med imperatorisk ton, som ej sammanstämde med den ömsom veka, ömsom upprörda, med hvilken hon förut talat. uhan undrade, sade Ellinore långsamt och ljudligt, om du, min mor, var lycklig : bergsrådet Zärnau var honom icke obekant. Han undrade icke blott, han visste nog omjag var det eller icke, yttrade hon knappt hörbart. Nu inföll åter en langvarig tystnad, som Ellinore först bröt. PMamma bad mig nyss alt i dagen framlägga alla, alla mina tankar; vågar jag nu alt till mor srambara samma bön: jag vet all ämnet är omtaligt; men att ensam bära bördan år mera än hvad både Gud och menniskor kunna fordra: låt mig dela den och mamma skall få se att det blir bättre: jag skall aldrig, till hvem det än vara må, missbruka mammas förtroende.? Moderns tvekan var ej långvarig: Ja, du har rätt; jag kan ej, utan att digna, ensamt bära allt, som hvilar här. hon förde handen till hjertat. Om jag kunde egna honom, antingen min kärlek eller min aktning, skulle jag liga; men nu, sade hon med blixtrande ögon, har han genom sitt odrägliga högmod och sin ända till ytterlighet drifna sjelfviskhet förnekat båda delarne .. ja, Ellinore, jag är — olycklig. Med en hjertskärande ton utsade hon sista ordet. Min mor! och nu höjde Ellinore sitt hufvnd öfver modrens hand. Barn borde aldrig få sin vilja fram. Om mina föräldrar hade användt samma maktspråk, när fråga var om din fars och min förening, så hade allt varit annorlunda. Att sammanviga tvenne oförståndiga barn — hvilken dårskap!... Vi kunde ju ha väntat några år, tills vi båda blifvit stadgade — då hade hvarken du eller Konrad haft den smärtan att se er far och er mor lefva som frånskilda makar. Men jag hade aldrig kunnat fatta, afbröt Ellinore, att mamma någonsin kunde besluta sig till skilsmessa, — ali pappa icke ville det vet jag. (Forts.) ——