Helsingborgs-Posten – 7 december 1860, sida 2

Sä glad, så tillilssull var jag ock en gång, suckade han. En knackning hördes på dörren. Det var bresdragaren, som lemnade ett bref med utanskrift till Herr Löjtnant Arthur Casten. Från min svärmor, sade han halfhögt; och när han åter blef allena läste han följande : Arthur! Du har varit sjuk, och först nu, då du lär vara på båttringsvägen, har jag händelsevis fått veta det. Du vill vara död för dem som förr kant dig och älskat dig; men hon som du måhända af alla mest har misskänt uppsöker dig ändå. Dittlynne och ditt hjerta förefalla mig som tvenne skilda personligheter ; det sednare är rent och älskligt, som en urinvånares från himmelen. Under de tvynne år du vistades på fråmmande jord var du tyst som grafven, och sedan din återkomst var du lika stum ; icke en euda rad kom någonsin ifrån dig — och kanske att detta bref röner samma öde som de andra, hvilka jag vid slutet af förra året tillskref dig, nemligen det att blifva obesvaradt. Jag har beslutat — hvilket visst väcker din förvåning — alt i höst flytta till Stockholm ; man har sagt mig att man der kan lefva mer obemärkt, än på något annat ställe, och tillika att för dem som behöfva arbete äro utsigterna gynnsammare. Skulle du känna någon för oss passande lokal? Jag har äfven en liten fundering, att meå tiden bilda min Ida till lärarinna, och jag hoppas att hon i hufvudstaden lättare kan finna tillfälle att utveckla sina verkligen lyckliga anlag, och för att vinna detta ändamål uppoffrar jag gerna något af mitt lilla kapital. Ja, Arthur, mellan många bröst har tiden