Helsingborgs-Posten – 26 november 1860, sida 2

irer. r 139) na fortin anlinig, sä man till ch Ricalt heHen det glimmar hustru.? stämma li att i oplaner igt sätt juset.? då falla kall jag så alle ändå r skulle läkninbedräekligen n: jag ng som jag såg en liten möjlighet att uppskära hvad jag utsålt. i vh)jna resonnemanger äro så logiska, det heter ju så, att den strängaste samvetsgrannhet ej deremot kan göra någon invändning.? Pappa, ropade en tolsärig flicka, som kom inspringande, med andan i halsgropen, nu vet jag hvar pappas vackra ostindiska nasdukar och annat smätt tagit vägen. Berg har tagit det, och Lotta har händelsevis funnit det i hans gömmor.? Den tusan d—n, — vi skola i vittnens närvaro undersöka hans byrå, och tingsrätt måste blifva om saken, då han sedan en vacker Söndag har tillfälle att i kyrkan gifva folket ett litet skådespel.? Just i det han som bäst fröjdade sig åt den skymf, hvilken han, en af de stora som gå lösa, skulle tillfoga sin tjenstedräng, en af de små,? inkom Fru Goldman. God dag mitt nådiga herrskap! Det har i dag på en gång varit grannt och bedrofligt i vår lilla stad; alla flickor — min stackars Mina äfven — hafva släppt till ögonen, och här i nedra våningen tänker jag att det varit gråt och tandagnisslan så att det forslår.? vilnru så? frågade Rosa, som hastigt steg in. Kors bevars! vi veta det, Säfvings veta det, Jellachs veta det också, och herrskapet som bor i samma hus ana ingenting. Marianne, som varit hos oss hela förmiddagen, visste ej om något, yttrade Rosa. Så vet hon det säkert nu. Lojtnant Lanner blef i går förlofvad med den lilla fattiga, ensaldiga Mamsell Kellner, som kuappast eger en svart klädning att sätta på sig då hon går till skrift.? Det är omöjligt, utbrast Rosa. Det kan ej så vara. J, det är dagsens sanning, återtog nyhetskrämmorskan. PDet är märkvärdigt med den der Lanner, v insoll krigsrädet, strackando benen långt ut på golfvet, under det att han blossade tobaksroken i stora hvirflar, så att rummet blef betäckt af en molnsky. Ja, det är märkvärdigt med det underdjuret, som alla flickor äro galna uti och alla mödrar vilja hafva åt sina döttrar — eller hur är det, mamma lilla 2? skåmtade han. Jag har visst aldrig tänkt på honom — men, vet Fra Goldman, att ryktet sormäler all han år engagerad med Mamsell Goldman. Jag vet alt von Klefves länge önskat det, men han var alltför klok att vända sig åt det håll från hvilket han bestämdt visste att en korg väntade honom; karlarne se sig nog före hvart vinden blåser innan de fria. År det ej sannt, Herr Krigsråd 27 PJo jo men, smålog han. : Men om Mina, återtog Fru Goldman, vän skulle haft tycke för honom, som visst icke är fallet, så hade Goldman icke dertill gifvit sitt samtycke ; han har,? fortfor hon med vigtig min, helt andra spektalioner för sin dotter, och aldrig har han tyckt om militärer, men de hogfärdiga von Klfeves tro alt vi skulle finna oss smickrade genom en forbindelse med deras hus.? Huru vet man, söta Fru Goldman, frägade Sally, som under tiden inkommit, då Rosa i stallet dragit sig undan. Huru vet man alt Lanner verkligen håller på att göra en dylik mesallians — modron är ju gaåstgifvaredotter 2 Ja, men det betyder ändå minst; värre är all de arbeta åt andra, och mången gång lära de icke hafva bröd för dagen. Jag är väl icke så beläst, men Goldman säger att fattigdom och låga tankesatt alltid följas åt. Ja, brodbekymren döda alla nobla tänkesätt, menade krigsrådinnan. Ja, det är temligen bovisligt, inföll krigsrådet, bevittnad af en daglig erfarenhet. Men så sade icke Ma Bonne i verlden.o invände Sally. Ja, det tror jag, hon tillhörde sjelf de tjenande, återtog krigsrådet. En guvernant det är nu rentaf ett oting i skapelsen.? Men guvernantskor måtte väl ändå hafva bildning, som de tala så mycket om i Rostavik — fast jag ej just forstår mig mycket på täcke der smägods — när man har bra i grytan, bra i kassan och kan klada sig repmterlig, så tycker jag att man har bildning nog. Men hvarföre umgås då icke Fru Goldman sjelf med de obildade 2? yttrade krigsrådinnan med em snorpning på läpparne. Ar då en Carfvare A, som tänker endast på hudar, en fattig kommister, som ej kan berga sig såvida han ej får bättre lägenhet, och en Handlande Lonnskog, som eger inlagor i dussintal — äro alla dessa passande umgangesvänner för oss 2n Men huru var det nu med Lanner och Mamsell Kellner ?? srägade Sally nyfiket. Huru vet man att det är sanning 7 Jo, det arma barnet der nere, svarade Fru Goldman, behöfde en förtrogen och valde kusinen sin, Lilly Tydell. Lilly kunde ej tiga för mor sin, som händelsevis hade ärende till prestgården, och då lär det helt behändigt kommit ur dennas mun till Fru Jellach, och hon åter var vid middagstiden