5 a H LJ Å 3 T D (vinnan (FERTEL I för fny ndar e. Svenskt original af n-K—t. (Foris. fr. ur 131) VII. IDANDETS BELÖNING. Nar Axel sornam att hans lifs skönaste sorhoppning var forbleknad, frestades han till en början, att beskylla Ida för lältsinnighet. Men emot denna frestelse uppreste sig anda hans karlek. Det svindlade för hans ogon, och han var obeslutsamt hvad han skulle soretaga, Omsider skref har till henne soljande bres: Ida! Jag far icke längre kalla dig för min Ida. Den sköna rosendrom, i hvilken jag rvaggadles, är sorbi; skada blot att den var sa korl. De blommor, som dostade så Skont emol mig, aro icke mer. De äro vashladade och hvasst och naket står lornet risvar, obarmhertigt särande mitt arma hjerta. oC! jag vill icke klaga. Men hvad jag vvjll or, all säga dig — ännu en gång, blott denna enda, min Ida! — ell afsked innan de band, som sorenade oss, for alltid slilas. således larval! Måtte Gud tillåta, att din nuvarande man gor dig lika lycklig, som rjag hade alskat alt gora det! A xel.? Då Ida laste detta bref bemodade hon sig icke, alt hamma sina kansltor. lion lemnade sina tarar fritt lopp och gret sig riktigt mått, som man sager. De strida tärarne sollo på bresvet. Då lorogick en strid hos henne om hon borde besvara Geta bref och kärleken