Helsingborgs-Posten – 15 oktober 1860, sida 2

Och glade trotsat döden, Hur vi bestigit ärans spets Och hur, nar fallet var tillreds, Du alltid väckte i vår krets En hjelpare i nöden. Väl minnas vi ännu de dar, Då ingen trygghet mera var I landet, eller hvila, Den tid då Sveriges sista hopp Fick söka dolda stigar opp I skogar tjugemila, Då Christiern stötte segertrölt Sin riddarsporre i vårt kött Och hade hånligt sammanlödt Sin scepter af en bila. Då var vår frihet klippt i tu Och vore det kanske ännu Om han ej tråcklat skarfven, Den förste utaf Wasas stam, Uvars stjerna än i dag står fram Igenom tidehvarfven; Ja, hade han ej räckt sin hand Till stöd åt vårt fortryckta land, Vi stålt som skeppet utan strand, Som utan näste sparfven. Hvad är värt land, om det ej är De färger, som vår fana bär, : De tempel vi bevista, Vår moders bröst, vår hustrus famn Och våra barn och deras namn, Vårt första och vårt sista, Den knappa vret, som vi beså, Det tungomål vi tala på, Det hem vi ha, den graf vi få, Vår vagga och vär kista? Allt detta gaf han oss igen, Och mer; ty då fanns sjelfsvåld än Hos Sveriges barn att tämja.