Helsingborgs-Posten – 5 oktober 1860, sida 2

Baragaddi. Diverse reflexioner af Peter Nilsson d. y Suum cuique. Tid efter annan har jag i Helsingborgsposten last ätskilliga fnnderingar af en viss Petter Nilsson, hvilka jag för min del sunnil ganska sornumsliga, så alt jag till och med haft den svagheten — jag bekänner det upprigligt — alt icke bestämdt förneka författareskapet dertill, när några af mina vänner och bekanta känt mig på pulsen?, som man säger, och (i förtroende förslås) velat sondera mig, om icke Petter Nilsson i Helsingborgsposten och jag vore samma person, enär vi råkat all få samma namn. Jag har vid dylika pulskänningar lagit på mig en allvarsam min och försäkrat at jag icke var författaren, ehuru jag funnit mis smickrad deraf, att man tilltrett mig så mycken författaretalang, då jag sjelf aldrig vågat mig ut på den publicistiska banan; och då jag icke kunnat hindra mina vänner att tro hvad de behaga och dessa varit envisa i sitt påsltäende alt tillägga mig en ära som mig icke tillkommer, har jag som hederlig karl funnit mig nödsakad, att offentligen uppträda och gifva kejsaren det kejsaren tillhörer, d. v. s. Petter Nilsson, hvad Petter Nilsson lillhörer. Skulle dessa rader komma för hans ögon, koppas jag alt han skonsamt och välvilligt bedommer det steg jag tagit, helst han otvifvelaktigt inser att min afsigt dermed är icke att beröfva, utan tvärtom åt honom vindicera hans författareära, hvilken jag gerna vetat tillegna mig, om jag med godt samvete kunnat göra det. För att nu inför en vördad publik icke komma i collssion för våra namns likhet, skrifver jag milt hedervärda namn Peter Nilsson med blott ett t, då han skrifver sill med två, asvensom jag tillägger d. y., sar att så mycket tydligare skilja oss åt i det yttre, fastän jag fullt och fast tror alt vi äro lvarandra lika i det inre, d. v. s. i våra åsigler om hvarjehanda. Denna icke utan skäl supbonerande inre åsverensstämmelse i förening med den yttre namnlikheten, på en enda bok. 2 —