s när har väckt hos mig den tanken, att sannolikt äro i slägt och måhända temlinära, hvilket skulle vara mig särdeles t; ty jag är mycket slagtkär och har allt il dertill, då mina förfäder, så långt jag inat få reda på min genealogi, varit heligt och galant folk, fastän af bondestäån. Innan jag derföre öfvergår till mina egentaw reflexioner, tager jag mig friheten meddela ande genealogiska och biografiska uppningar, för att få utredt om icke min ofaniydda förmodan om slägtskapen mellan tter Nilsson och mig år grundad. Min arssar hette Nils Andersson och egare af ett Å mil i L. harad samt hade son, Per Nilsson, som ärfde hemmanet efsin far. Gubben Nils var på sin lid en ad man, hvilket bevisas deraf att han var kovärd och kunde skrifva sitt namn med nska bokstafver, hvilket ganska få bönder den tiden kunde, såsom sorhållandet t. ex. med hans embelsbroder kyrkovärden Måns isson, hvilken, enligt hvad ?kyrkostolarna? n den tiden gifva vid handen, endast skref pomärke M. I. S. Min farfar, Per Nils, fick en ånnu högre grad af bildning, laende deri, att han icke blott skref sitt nn och läste både svenska och latin, d. 3. latinsk stil, samt kunde quatuor species, nnerhet addition, mycket bra, hvilket beas deraf, alt han kopte 3 mtl till den gård 1 ärft och lemnade efter sig 50,000 dalers mögenhet, hvilken fördelades emellan hans a soner och två döttrar, så att hvardera de förra fick 10,000 och hvardera af de uare 5,000 daler. Jag minnes ännu som dröm från den tiden jag gick i slom, Iken respect gubben hade med sig, då han n in i stugan och satte sig vid ofra bordslan samt med hög röst och blottadt hullaste bordsbönerna för hela den talrikt samlade familjen, både före och efter målrna samt huru han på sondagsestermidarna föreläste dels ett och annat kapitel ibeln, dels en predikan i Nordborgs pola, under hvilken tid det var tyst i slugan n sid en gudstjenst. lians äldste son, Is Persson. var min far och hade en lingbror. som besynnerligt nog också I et blifvit kallad Nils ehuru meningen att han skulle haft namnet Måns efter morfar; men då prosten, en ung adjunkt, ) nyss blifvit ordinerad, kom till farfars d, för att förrätta dopet, blef han så kunderad, att han döpte begge gossarne med nnel Nils. och dä gudmodren, som bar yugre till dopet, hviskade till presten: gen ska heda Måns?, döpte han honom igen med namnet: Nils Månsson. ane sednare beholl sedermera i alla sina sar detta namn och gjorde heder deraät, om jag strax skall nämna. Vid några tjugo års älder inträdde han i ett sornitut gifte i F. härad, blef först nämnden och sedan riksdagsman, samt utmärkte som sådan på elt salt, att hans namn gar efterverlden ibland märkvärdiga svenska ider. Min far, Nils Persson, gifte sig vid gnare år och icke förr än hans gamla äldrar gåtteall verldens väg, med en harnenka, och af detta åktenskap blef jag la barnet, samt erhöll i dopet namnet Per, såsom der står i kyrkoboken och hvilket onekligen villnar om en högre civilisation än det gamia bondaktiga Per. Min far hade fåli en ännu högre grad af bildning än hans förfäder, emedan han kunde hålla både bouppteckningar och auktioner, förrätta arssskiften och uppträda som fullmäktig vid lings-och lagmansrätt samt gifva råd i juridiska och kommuna frågor m. m., och hade derföre den planen alt göra något stort af mig, i hvilken plan han styrktes af följande händelse. Min farbror hade, såsom jag namnt, gift sig många år fore min far och egde derföre flera vuxna barn, då jag blott var en liten påg. Vid ett besök hos mina föräldrar medhade farbror sin äldste son, hvilken liksom jag hette Peter. Jag var naturligtvis i början litet bondblyg, då min sarbror och kusin ville smeka mig, men genom lockelsen af kaka och annat namnam blef jag snart god vän med de fremmande?, så all jag red ranka än på den enes än pa den andres knä. En eftermiddag, då mannanav drucko sin toddi och rokte sin pipa, kom en bonde för ätt betala avktionsinrop, just under det min far och farfar talade om min framtid. När min far emoltlagil penningarna, lemnade han dem till mig och sade: Peter! råkua penningarna och såg mig huru mycket det ar! estan hade nemligen ofta sorsokt mig i detta afseende och ville visa min skicklighet, ty jag hade, liksom nästan alla barn, tidigt lärt mig att skilja penningar ifrån andra papper, innan jag kunde läsa). ber är 73 daler och 46 styfvVerv, svarade jag efter att hafva genomseti pnudten, som utgjordes till större delen af tredalrar och niomarkare och platar, samt några slantar. Det är rätt? sade sar min. Men huru mycket gör det i riksdalrar och skillingar? Efter en liten stunds besinning svarade jag: 12 Rdr 20 sk iur vet du det ?7 frågade min Farbror. J — genmalde jag — der går 6 daler på riksdalern. 6 i 7 kan jag en gänz, en gane 5 ar 6. 6 i 15 kan jag två gånger, 2 gånger 6 ä 12. Så har jag 12 Rdr, 3 dalar är 24 sk. och 46 styfver är fyra skilliug, alltså 12 Rdr 28 sk? Min far smålog med en viss triumf och min farbror blef sardeles vänlig, så all han tog upp en niomarkare? och skånkle mig. Efler framställningen af några flera arithmetiska problemer, dem jag loste till hans belåtenhet, tog han mig på knäet och gjorde mig några fragor dels om Gud, dels ur bibliska historien. hvilka jag likaledes besvarade, emedan jag inhemtat kunskap derom genam min mors muntliga undervisning om altnarna i skymningen. Jag malle väl hafva genomgäll min examen, ty farbror klappade mig på hufvudet och sade till min far: du skall låta Peter studera, ty det kan bli något af den pågen Min mor torkade sig med förklädet i ögonen, förmodligen af glada förhoppningar, och min fer sag högst belaten ut. hkmedlertid hade jag förflyttats ifrån min farbrors till min kusins kua och jag erhöll äfven af honom en piomarkare?. hrtjnst öfver dessa lysande uppmuntrigar, ville jag kyssa min kusin på handen, men han kysste mig istället på munnen och sade: rqn är präktig pojke, Peter! och vi skola dricka brorskal. DPerefier tog han sin toddi, sägande : skäl, min bror! och rackte mig glaset att läppja på. ÅOm det så skall vara — invände far min — så måste pågen såga farbror.? Lyssnande till min fars ord, tog jag glaset och sade: skål farbror ! hvilket hjertligen roade alla samtlige. Och så vardt jag bror med min kusin, hvilken jag alllsedan kallat farbror. Skulle nu Petter Nilsson i Helsingborgsposten erinra sig denna händelse, såsom jag säkert tror, anhåller jag alt på detta sått få förnya den gamla bekantskapen och på grund savål af slågtskapsrelationer som olikheten i ålder få äran hädasester kalla honom med namnet: Farbror vetter. På det min iarbror ej må tveka att ingå gå mitt förslag, af obekantskap med mina sednare lefnadsoden, vill jag blott i korthet nämna, att jag efter inhemtade skickliga studier i latinskolan, blef student med cum laude, tog min kameralexamen med samma betyg, både för gubben Cederschiold iaprioriskan och hypothetiskan? och sor gubben Hill i arithmeliken samt att, sedan jag tjenstgjort både på Häradsskrifvareoch Kronofogdekontor, samt till och med biträdt Haradshofding N. med tingsgöromäl, emedan jag amnat taga juridisk examen (från hvilken foresals jag likval hindrades genom min fars död för ett par år sedan, då jag osvertag hans i godt stånd varande hemman) numera är och troligen alltid blir en välbeställd landtjunkare, som sköter åkerbruket efter rationella grundsatser, att jag njuter allmän aktning af mina medborgare, är ordförande i sockennämnden, ledamot i sattigvärdsoch skolstyrelserna och hedras med namnet: ypatron Niissonb, hvilken titel, i mina öron åtminstone, är lika vålklingande som: Baron Eriessonu , hvarjemte jag — i all blygsamhet men tillika i all upprigtighet sagdt — redan skulle kunna haft dannebrogen och icke varit utesluten från vasen vid det stora stjernfallet i somras, om jag icke tydligt låtil höga vederbörande förstå, att jag på intel sätt är smickrad af dylikt glitter, om hvilket jag måhända framdeles kommer att yttra mig i mina reflexioner. Jag foljer, så vidt min tid medgifver gerna med tidens religiösa och politiska frågor, studerar flitigt — jemte landbrukslitteraturen — tidningarna och är mycket glad, då jag i dessa )allmanna opinionens organer träffar på sådana gedigna tankar, omdömen och ideer, som framställas i den berömda, men tyvärr alltför litet spridda liberala tidningen Öresundsposten, deri man alltid finner artiklar, vitinande icke blont om ?snille och smak, utan åfven om den djnpaste sakkännedom, den omutligaste råttskänsla, den fördomsfriaste åskådning, den största tolerans, cen skarpsinnigaste omdömessormaga i forening med detta lagom?, som ovilkorligen rycker läsaren med sig och framkallar upphöjda känslor för allt stort och ädelt, på samma gång den undervisar honom om allt som kan blifva föremål för tankens forskningar, vare sig i religiöst, politiskt eller socialt hänseende. Det har fiera gånger forundrat mig, hvarföre icke sarbror, som obestridligt har icke så få och inskränkta vuer — jag vågar naturhgtvis ej använda superlativa epitheter. för att icke sära farbrors blygsamhel, valt Ö esundsposten såsom fält lör sina funderingar, utan i stället hallit sig till den mera anspråkslösa Helsingborgsposten, ty det skulle otvifvelaktigt gifvil, som man säger, mera kläm? åt farbrors tänkvärda utgjutelser, om de blifvit magasinerade på Öresundspostens nederlag och, hallslämplade med dess imprimatur, utgått ibland allmanketen; men jag förmodar med säkerhet, att farbror haft sina skäl att gå in i lielsingborgsposten, och då jag mäste respektera dem, tillåter jag mig att söka få äfven mina reflexiorner i sistnämnde blad införde, så vida redaktionen e; saknar utrymme? derföre. Mea — horer jag farbror säga — huru går det med dinn Baragaddi rellexioner? Jag har ännu ej upptäckt en enda? ... Tåtamod, bäste sarbror! de komma så småningom, och jag gor nu början med deu allralislaste, hvartill jag fått soljande anledning. Då jag för kort tid sedan reste på jernvägen fick jag i en 3:dje klassens kupe till sällskap en skånsk danneman, med elt intelligent utseende. Sedan vi en stund talat om den regniga och kinkiga bergningsväderleken, om spanmälsprisernas stegring, om landtbrnket och boskapsköfseln o. s. v., samt dessa amnen under de forsta stationerna voro uttömda?, gjorde min reskamrat plötsligt en fråga, som jag ej förstod. Hvad tror herrn om Baragaddi ?? Baragaddi 2 frågade jag tillbaka, lika förvånad och förbluslad som en student, när ban i en tentamen får en fråga, som han vet sig omojligen kunna besvara: jag vet icke hvad herrn menar?. (Jag kallade honom herre, emedan jag äntun ej visste hans namn och jag dessutom tyckte honom vara mera herrelik, än mången annan, som gor anspråk på denna titel). Kalla mig ej herre, sade han; jag ör bara bonde och heter Petter Nilsson.? Ny förvåning å min sida. Jag kom genast att länka på min farbror Petter och trodde straxt, att jag hade honom framför mig, men då min reskamrat dels hade ett ungdomligare utseende, än farbror förmodligen nu har och han dels ej var beslagtad med Nils Månsson, insåg jag mitt misstag, men glömde helt plötsligt att säga honom milt namn, hvarföre jag nu ber honom om ursäkt, isallhan läser Helsingborgsposten, på samma gång jag tackar honom för de verkligen trefliga stunder jag tillbragte i hans sällskap. Ett ögonblick nästan blygdes jag för mitt plebejiska namn, emedan flertalet af Sveriges manliga befolkning heter Nilsson eller Svensson, Andersson eller Pettersson, såvida de ej höra till antalet af vherrar gesäller, hvilka vanligen kalla sig Liljekrans, Ekekrans, Rosenkrans eller wågot annat lika klangfullt, eller ock förändra de det af sadren ärfda namnet till Nilssån, Olcen, Pettersen o. s. v. Under det dessa tankar hvålfde sig i mitt hutvud förnyade min reskamrat sin fråga om Baragaddi, och då jag var lika svarslös tillade han småleende: jag menar den der duktige generalen, som häller på all sälla af kung Bomba?. rJaså, Petter Nilsson menar Garibaldi ?7 vJa just Garibaldi, men jag kallar honom Bara gaddi, derföre att det är bara gadd i den karlen och han ser mig ut till att stieka både tyranner och påfvar, så att de kännas. Ölverraskad af mannens både vigliga uppfattning af den närvarande politiska stäall