Helsingborgs-Posten – 1 oktober 1860, sida 3

Lieusko vände sig med en tanklull min till Kreller och sade: Alt förtreta sådant folk, som låta oss sortjena vårt bröd, kän bekomma oss illa, om ej i dag, så likväl i morgon eller sednare i framtiden. Man måste understundom stillatigande smälta elt bittert ord och dervid stilla sin harm, fy den som har makten härnere, har äfven makt alt kunna, innan vi förmoda det, bereda oss någon förarglig ledsamhet, ja, till och med nöd och bekymmer.? i vJag tror dock ätt om vi äro i behof af honom Han också behöfver oss, ty så skickliga arbetare, som vi äro, kan han ej så lätt sinna i hela Prag. Jag tycker då, alt man väl kan gifva ett sådant svar, som han förtjenar, isynnerhet då ej någon anledning gafs till hans ondskefulla anmärkningar hvilka han blott uppenbart uttalade för alt göra mig Misstänkt hos eder, mästare, och hos dig — min lilla hjertunge. Han fattade härvid Cathrines hand. Men denna sade skalkaktigt hotande : Med hetlesrado varelser, som utan krus kasta omkring sådana hastiga ord, har jag ingenting all göra. Jag blir ej god igen, förrän du nästa söndag fört mig till dars.? Kindgropen på Cathrines fylliga rosiga kinder syntes åter så leende och hon kastade sin lilla trubbnäsa så djerst i höjden. Ur alla hennes rörelser talade ett så oeftergörligt, naturligt behag, och det var i dag som alltid så förledande för Hynek alt han förklarade sig för en syndare, som måste bedja om förlåtelse men endast af henne allena, och som han blott ville emottaga af henne. Slutligen fattade hon hans arm och de började gå mot hemmet, der de snart, under gnabb och skämt, glömde denna lilla förtret. Endast mästet Zieusko gick bakefter och önskade att denna ordstrid ej hade skett. Stensliparens våning låg vid den lilla sidan, ibland många palatser och ståtliga byggnader, hvilka foreträdesvis prydde denna stadsdel och hvars ena ända intog hans boning. Den nedgående aftonsolens purpur kastade sina glänsande strålar på Moldauflodens stilla sorlande vatten, vid hvars båda stränder den gamla kyrkrika staden låg, på hvars spegelklara yta, utom Skyttön, afven slera, med gröna, bladrika träd försedda öar återspeglade sig. Den mörka bergskedjan omgifver husmassorna som en ofantlig ram, och många af dessa mot kimlen sträfvande höjder har mensklig konstflit betäckt, dels med byggnader och murar, dels med trädgrupper och andra blomstrande växter Längre bortsi fjerran — på denna mark, der hvarje punkt påminner om en historisk tilldragelse — upphojer Ziskaberget sin kala hjessa, på hvilken engång den förskräcklige blinde förde sina svärmande hopar för att taga Bohmens hufvudstad i besittning; det hvita berget stirrar uppåt, vid hvars fot, för mer än 200 år tillbaka, Böhmens sjelfständighet dränktes i tusendes blod. Högt på Wissehrads topp ligger den nyligen uppförda fästningen, sedan de vilda kämparne med eld och svärd i grund förstört Piasternas gamla borg, och endast nere vid klippans fot, der denna brant sänker sig i hafvet, finnes ännu en gammal murknad ruin, liksom ett vakttorn, som en gång i den böhmiska Hufvudstadens forntid utgjorde en del af Libussäs klippslott. Midt emot uppstiger Lorenzberget, hvars rygg fordom var besådd med dystra fästningar och kasteller, men på hvilken der nu ligger brokigt smyckade trädgårdar, mellan hvilka förtjusande lustslott framsticka. IIradschins borg, herrskaresäte för så många hertigar, furstar och konungar, uppreser stolt sin hjessa och blickar ned på den utbredda stadens rörliaa verksamhet, Af allt detta voro våra vandrare omgifna, men långt ifrån att göra betraktelser öfver det närmare eller fjermare, egnade de blott sin uppmärksamhet på den leende framtiden. Hradehins fönster glänste såsom gnistrande guld, emedan den nedgående solens glänsande strålar föllo på dem ; men Cathrine och liynek sågo häri blott det skimrande ljuset af kärlekens förhoppning och lycka, som vinkade ned till dem, som ett helsande bud från hojden. Hälften af en vindsvåning var dessa tre förbundna menniskors hemvist. Deras låga rum, äfvensom deras ringa utslyrsel, utvisade innevånarnes måtlliga förmögenhelsvilkor. Men flit, förnöjsamhet och ärlighet voro do skyddshelgon, som på denna tröskel hade uppslagit sin thron och utbredde ofver denna sina valsignande håfvor. Sedan mannaminne hade Jodok Zieusko dagligen haft i sina händer ädelstenar af alla slag och värdet af hundra tusen rdr hade gått genom honom, utan att en enda gång hafva frostat hans redliga själ, att genom bortsnillandet af en dylik sten, genom en hastig flykt omgisva sig med rikedomens alla njutningar. Han nöjde sig med den så ofta njugga lön, sem betaltes honom för hans flitiga och vålgjorda arbete, om den blott räckte till att skydda honom och hans dotter för den värsta nod. Denna dotter, enda barnet af hans tidigt aflidna hustru, var omkring tjugo år gammal; han hade uppfostrat henne i alla de stilla dygder, som utgjorde hufvuddraget i hans karakter och kanske bade ej något frö fallit i fruktbarare jordmån än de fi exempel och hjerla. Aldr våsende mind möta det på de hon hoppade heter med lät ur vägen me korligt jomfor hvars blomst men som der blekhot och I ee — En viga fö min och fick d 1826, fom stod på fältskären i ej war hemma ner. Nej, sad hår finnes ing — Nyligen rika den under ormen) bekante 123 ar. Han hetekriget och I son. J sitt ni och war så kra Qwarlefworna Alleghannys st dianernes sedw jagtredskap och