Korrespondens. äÄtskilligt skulle nu kunna blifva föremål för mina betraktelser, bland annat, huru Garibaldi nyligen i spetsen för en liten afdelning af sina lifoch hustrupper, med flygande fanor och klingande spel genomtågat gatorna i —; men det är detsamma. För behandlingen af så allvarsamma sake: har jag icke nu sinne. Jag skall i stället yttra min oförgripliga. mening om ett par riksdagsfrågor, af hvilka den ena beror på Kongl. Maj:ts sanktion, som nog, hoppas jag, icke uteblifver, och den andra på ständernas beslut, som sannolikt icke heller torde komma alt saknas. Den första frågan angår upphörandet af Lindblomska katekesförklaringens utanläsning, samt utanläsning af Luthers lilla katekes först sedan barnen inhemtat någorlunda begrepp om styckenas innehåll. Allt detta är förträffligt. Hvarje gäng jag hör ett sanklöst uppläsande af en inlärd utanlexa, vare sig i katekesen, eller någon annan bok, t. 0. m. elt förut inlärdt och utantill uppläst tal, så riktigt skär det mig i hjertat, det förefaller mig, som jag hörde en papegoja, och icke en förnustig memiska. Således kunna vi nu hoppas, alt undslippa någon katekesforklaringskomitä, samt en förklaring, som sannolikt icke ändå skulte blifva tillfredsställande. Gerna medger jag, alt en sådan förklaring kan vara häde nyttig och nödvändig såsom ledning för unga prester och skollärare, men någon ny sorklaring behöts ej, ty på sådana förklaringar hafva vi ingen brist och det behöfves endast attaf dem välja det bästa. En annan nytta af upphörandet med katekesförklaringens utanlasning blir nödvändigheten af en ordnad och sammanhängande bibelläsning i förening med en enkel forklaring af det, som läses. Derigenom bör bibelordet blifva kärt för ungdomen och denna kärlek sedan fortplanta sig till och fortfara under hela lefnaden. Mångens hela bibelkunskap består i de, icke alltid serdeles väl valda, språk, hvilka finnas i katekesförklaringen, och denna kunskap är till på köpet en dod kunskap, ty intet enda af dessa språk har blifvit sorklaradt då de lärdes utantill. Man må icke invända, att ingenting kan läras utan genom utanläsning. Ville man säga minneslasning, som långt ifrån är detsamma som utanläsning, i den mening denna bedrifvits med katekesen och äfven många andra böcker, t. ex. historien, sä skulle jag ingenting invända mot ett sådant påstående. kn sak är, att läsa utantill så, att man i minnet uppfattar och sedan med egna ord återgifver hufvndinnehället af det lästa, en annan sak år, att ord ör ord upprepa det lästa, Detär denna sednare utanläsning, som jag påstår vara icke allenast icke nödvändig, utan rent af skadlig. Den andra frågan angår sammansalla lagoch ekonominiskottets tillstyrkan, att pastor må kunna med församlingen öfverenskomma nn annan tid för nastvardsgäng, än den nu oreskrifna, som dock icke allestådes foljes. )m ständerna ville antaga och Kongl. Maj:t sanktionera detta utskottets tillstyrkande, aner jag mycket dermed kunna vinnas. Huru nycket man ock må älska både ordet: och